Tre blev två

     I nästan fjorton år var vi ett sammansvetsat team, alltid tillsammans, var vi än befann oss, vart vi än gick, seglade eller åkte. Bonnie, Stina & Julian, vi var alltid tre. Även på vårt visitkort stod tre namn. När husse eller matte var borta en stund blev hon orolig, satt vid dörren, inne eller ute, spanade och väntade tålmodigt, tills alla var samlade igen. Det var hennes stora uppgift här i livet, att hålla ihop den lilla flocken.

     För åtta år sedan visade Bonnie mycket tydligt att hon inte ville segla längre. Hon lade sig platt ner på bryggan och vägrade att självmant hoppa i båten. När vi tvingade henne, lade hon sig platt på durken eller bänken, rörde inte en tass och slutade äta, tills vi kom iland igen. Hennes välutvecklade balanssinne tålde inte sjön längre, hon blev sjösjuk och det var inget kul för en aktiv Schapendoes. Hon slutade t.o.m. att simma på djupt vatten vilket aldrig hade varit något problem tidigare.

Hennes signalerande kroppsspråk var övertydlig, så vi bestämde oss för att köpa en husbil till henne. Hon älskade den!

     Hon tog varje tillfälle att sitta i förar- eller passagerarsätet och bevakade sitt mobila revir vart vi än kom. Hon stortrivdes i husbilen och älskade vår säng mer än sin egen korg! I åtta år reste vi runt i hela västra och södra Europa, särskild till Medelhavskusten.  Om resan blev för lång i hennes smak, kom hon fram: ”Dags att stanna snart och ta en paus kanske?” Hon visste, innan vi var framme att hon skulle få belöning för sitt tålamod. Belöningen som ofta bestod i att springa på långa sandstränder tills hon hade blivit av med all sin överskottsenergi, det var hennes största passion, efter kokt hjärta eller lever förstås.

     Nu finns hon inte mer, juldagens morgon gav hon upp, inget mer kokt hjärta, inga fler bolllekar på långa sandstränder, inga fler nyfikna, lyckliga, glada, empatiska yttringar. Inga godmorgonslickar på handen och inga fler vaktskall. Vi får klara oss utan henne och det känns just nu som en omöjlig uppgift även om förnuftet vet bättre. En tänkt resa skall påbörjas och vi har hela tiden vetat att hon inte skulle vara med men ändå känner vi inte samma glädje över att fortsätta resa med husbilen.

     Här, skulle vi enkelt kunna sluta åka husbil!  Kanske vi borde fortsätta med seglingen istället? Men det gröna Grekland hägrar och med husbilen är det så lätt att komma dit. Ett enastående vackert och kulturellt land som fortfarande håller så många hemligheter som vi gärna vill ta reda på och uppleva. Det härliga vädret och de underbara salta baden, den hjärtliga och vänliga befolkningen, det finns så många skäl som drar oss dit.  Men glädje?  Nej,  inte ännu!    Vi är en tjej kort!

Vi saknar Dig Bonnie!

Vi är alltid hos dig!

2017.03.01  JvH