Kythira brinner!

Nåväl, vårt älskade Kythira brann i fyra dagar och när jag skriver detta är läget under kontroll. Tack vare en vindvridning och massiva insatser från de grekiska brandbekämpningsmyndigheterna. Samma vind som drog igång elden till ett inferno och kunde ha slukat stora delar av ön, behagade vrida sig och blåsa elden mot havet efter att den fått härja nästan fritt i fyra dagar. Kythiraborna slickar nu sina brännsår. Inga människor kom till skada, såvitt vi vet idag.

Kring kl.11.00, fredag den 4 aug startade en skogsbrand vid Pitsinades, nära sjukhuset mellan Aroniadika och Potamos. Stark nordostlig vind fick snabbt fart på elden som på kort tid utvecklades till en omfattande skogsbrand i hela området söder om Potamos och väster om Aroniadika, den närmade sig snabbt mot Aroniadika och Mylopotamos. På kvällen vred vinden från väst, brandens spridning blev nu även ostlig med stor risk för att hela ön skulle drabbas. På lördagmorgon 5 augusti ökade eldens framfart med god hjälp av vinden, trots att alla tillgängliga släckningsresurser sattes in. Färjan Porfyrousa gick i skytteltrafik till Neapoli, för att hämta fler brandbilar, militärt materiel och personal från hela Peloponnesos och även norra Grekland. En helikopter fanns tillgänglig, övriga hade andra uppdrag i Grekland där det brann på flera håll i skogarna. Tre släckningsflygplan dirigerades om till Kythira så snart läget på annat håll medgav det, situationen på Kythira var på väg att urarta till en stor katastrof. Byarna Mylopotamos och Arei fick evakueras, flera mindre byar var redan evakuerade och Aroniadika låg i beredskap att utrymmas. På kvällen vred vinden turlig nog från nordost som drev eldfronten mot havet i sydväst.

En helikopter, tre brandsläcknings flygplan, ett femtiotal brandbilar och 200 brandmän fick kontroll på branden på måndagmorgon och ingen eldfront var aktiv på tisdag 8 aug. Militär fick avlösa trötta brandmän för eftersläckningen som kommer att pågå i flera veckor.

En tredjedel av ön var direkt påverkat av branden, 8 % av skogen brann ner, det högsta berget på ön, Mermingaris är totalt avbränt, otaliga odlingar, framförallt biodlingar, är förstörda. Kythiraborna har drabbats av katastrofer förr men den här smällen kom mycket fort och oväntad, det var en svart vecka för Kythira i dubbel bemärkelse.

Omfattningen av branden framgår av ovanstående karta och längre ner finns några länkar till filmsnuttar på YouTube.

Katastrof- / nödtillstånd har utlysts som skall vara i sex månader enligt jordbruksministern som har besökt ön för att höra jordbrukarnas och biodlarnas behov.

Även turismen får lida, Mylopotamos är en av Kythiras viktigare besöksmål och otaliga hikingleder är hård drabbade.

13 augusti 2017, JvH

Ja förfallet går fort när man lattjar i Grekland. Dagarna vid stränderna på Falasarna var fantastiska men vi blev lätt oroliga för tiden vi hade kvar på Kreta. Vi ville inte hamna i Piraeus med den stora Anekfärjan från Heraklion. I stället ville vi med sista färjan från Kissamos tillbaka till Kythira igen innan denna färja skulle på 6 veckors varvsbesök i Piraeus.

Vi studerade tidtabellen och kom fram till att sista färjan från Kissamos borde gå söndag 30 april kl. 17.00. ”Den tar vi!” Vi hade en dag kvar att fördriva tiden så vi snurrade runt i nordiska charterhotell-kvarteren väster om Chania; Agia Marina, Gerani och Maleme. För en veckas charter är det säkert fint vid poolen men för oss fanns inget att hämta här annat än att handla mat för en vecka hos Lidl i Gerani. Helt riktigt kom vi iväg med sista färjan till Kythira men det var nervöst in i det sista. Vädret hade försämrats med mycket vind och lite regn men innan midnatt till den första maj stod vi på kajen vid trygga hamnen Diakofti på Kythira.

Vi fick som vi ville, hellre två veckor till på Kythira och Bozas än två veckor till på Kreta och sedan hemåt via Piraeus.

Nu har vi sett Kreta och vi har tveklöst sett mycket fint på Kreta som vi inte vill vara utan men vår slutsats är ändå entydig, det är inte värt merkostnaden för att göra det en gång till. Det som finns på Kreta finns också på Peloponnesos men mycket enklare och lättare tillgängligt. Det är stor skillnad att ratta och växla en asiatisk hyrbil upp och nedför bergen än en 3,5 ton tung och 7,5 m. lång husbil. På Kreta blev det nämligen lite för mycket körning upp och ner men som sagt, fint och vackert var det och nu vet vi det.

Kythira däremot kommer vi förhoppningsvis att besöka fler gånger. Visst är det dyrt med 100 € för 1½ timmes båtfärd men för oss är det värt det.

På morgonen 1 maj blev vädret fint igen och då förflyttade vi husbilen till ”vår plats” i Kapsali hamn.

Vi promenerar fram och tillbaka genom byn utefter stranden, till kyrkan ovanför oss, fyrtornet, fiskehamnen men till slut hamnar vi på Restaurant Lemoni för en sen middag. Nästa morgon kommer en fiskebåt in till kajen där husbilen står med en stor haj på släp som hade bitit sig fast i nätet. Lokaltidningen och mycket folk var där och tittade. Med förenade krafter drogs hajen, som fortfarande levde, upp på kajen. I den brännande solen tappade han relativt fort livslusten, baxades in i fiskarens lilla kombibil  och kördes därifrån med svansen hängandes på utsidan i en tamp till takräcket. Närmaste veckan erbjöds det antagligen haj i olika former på fiskemenyn på öns restauranger, vi vet inte och har heller inte frågat.

På eftermiddag kom en vänlig holländare och frågade försynt på engelska om det gick för sig att flytta sin husbil som stod i fiskehamnen, bredvid vår husbil. Han tyckte om vårt fina läge! ”Dat gaat uitstekend!” svarade jag på bred Amsterdamsk. Vi fick trevligt sällskap som skulle vara länge, skulle det visa sig. Några dagar senare hamnade vi bredvid varandra igen på kajen i mysiga Agia Pelagia.

Badtillfällen blev många de senaste dagarna  på Kythira. Temperaturen närmade sig trettio grader och solen sken oftast hela dagen. Havsvattnets medeltemperatur i vikarna kring ön höll 22 grader C.

I Agia Pelagia finns en liten ”Supermarket Kapsanis” en supermarket som är ovanligt välsorterat, den hade allt man kunde tänka sig, ungefär som stora ICA Maxi fast i miniformat, ca. 100 kvadratmeter. Urvalet var dock inte sämre för det! Affärsinredningens struktur i hyllor och fack var häpnadsväckande smart. Ägaren själv stod vid kassan. Giorgos Kapsanis en 68-årig mycket vänlig, trevlig och behaglig man som hade mycket att berätta för oss. Gick tidigt till sjöss bosatte sig i Canada men kom tillbaka till ön för att fortsätta familjens affär i Agia Pelagia. Han talade många språk, även på holländska och svenska kunde vi samtala. Det var lätt att tycka om Giorgos som hade ett brett leende till sin sympatiskt vänliga framträdande. En kunnig, klok och älskvärd man som vi hoppas få träffa igen.

Dagen efter skulle vi ta färjan till Neapolis, våra nyvunna holländska vänner ville stanna lite till på ön för att utforska alla våra tips om Kythira men vi lovade att träffas på Bozas. Vi hade hört talas om och sett krukorna av Roussos Ceramics i Kato Livadi, en familj som hade drejat och tillverkat lergods i flera generationer. Vi ville inte lämna ön utan att göra ett besök där. Far och son drejar, mor bränner och dottern laserar och handmålar. Även den äldre generationen deltar fortfarande i familjeföretaget. Trevliga gästvänliga yrkesstolta människor som man inte vågar lämna utan att köpa några vackra krukor. Här får ni veta mera:  www.ceramicsroussos.gr

Efter mer än två månaders runtflackande var vi mätta och ville ta det lite lugnare och njuta av miljön på Bozas, dessutom var det snart dags för stortvätt igen. Från Bozas är det 50 Km till Gythio Bay Camping där de förutom bra tvättmaskiner har en stor tempererat pool där vi kan sola och bada vid poolside medans tvätten snurrar runt. På våra visitkort står det under våra namn ”Enjoying the remaining lifetime” Väl det är just det vi gör mest hela tiden. Efter två dagar på camping skulle vi åka tillbaka till Bozas för att socialisera oss med flera av de nya bekantskaper vi har gjort på denna resa, Beppe & Eva från Stockholm, Constance & Kees från Beuningen, Everdien & Thole från Zutphen, m. fl., vi har blivit väldigt sociala 😉 men det har också gett oss mycket glädje och många skratt.

Ett trevligt slut på årets långresa till Grekland, för måndagen 15 maj startar vi den långa hemresan.

Bozas 14 maj 2017, JvH

Från Krigsbrott till Flower Power

Från stranden vid Tertsa gick vägen slingrande rakt upp i bergen tills vi kom till en by, Sykologos där gatan blev mycket smal, igen undrar vi vad byborna tänker när vi kör 2,5 m. bred husbil genom den lilla gatan. Själva kör de mest Fiat Panda eller asiatiska småbilar och pickuper. Antagligen är de vana vid det för det fanns ingen annan väg. Höjden ligger mellan 500 – 600 m. men även här är kullarna runtomkring kultiverade, till 95 % med olivträ. På lägre höjd hittade vi bananodlingar, småbananer, oftast under plast. Flera exotiska bergsbyar följde och överallt oliver, oliver och mera oliver.

Vid byn Amiras stannade vi vid ett mycket stort och imponerande monument. 14-16 september 1943 utförde tyska Nazi’s en massaker. En av de värsta massakrerna som tyskarna åstadkom i Grekland under andra världskriget. Över 500 invånare från 20 byar blev mördade, huvudsakligen män över 16 år men även kvinnor och barn. Byarna förstördes eller brändes ned. Viannos massacres

Lite senare åkte vi genom byn Ano Viánnos, huvudorten för tragedin. Huvudnäringar idag, tycks vara oliver och stenbrott, ekonomin i dessa bergsbyar är mycket ansträngd. Något krigsskadestånd för Tysklands illgärningar och förstörelserna har aldrig utbetalats till de drabbade familjerna i trakten. Det är aldrig för sent att betala sin skuld och det skulle passa bra i dessa dagar.

Vår goda vän Bernd från Tyskland berättade en gång sorgset på engelska: ”But even today Germany is taking over all of Greece! . . . . . Lidl by Lidl!”

Resan fortsatte genom bergen och ner till kusten vid Matala, sexti-sjuttiotalets hippiecentrum i Grekland. Själv var jag på Ibiza 1965 och ’66, även där florerade hippiekulturen på stränderna. Vännen Ralph har visst varit i Matala när det begav sig! 😉

Jag frågade Stina om vi skulle göra ett besök i Matala. ”Vad skall vi där o göra?” Efter viss övertalan fick jag dock köra dit.

Det som finns kvar av hippiekulturen på Matala är något patetiskt. En turistfälla med tavernor där sjuttiotals musiken möter besökarna, de flesta i övre medelåldern. En och annan nostalgisk figur utan tidsbegrepp, smyger omkring i 70-tals kläder fast hen är född på 90-talet, men de tillhör kulissen. Otaliga butiker som saluför turistkrams men även vackra smycken, kläder, lädersaker, handgjord hemslöjd, vykort, m.m, allt med 70-tals prägel. Stina kände sig hemma, nynnade med i 70-talslåtarna och hjälpte till att kraftfullt minska semesterkassan. Hon som undrade: ”Vad skall vi där o göra?” 

Grottorna är numera avspärrade, får endast besökas med guidning och stranden är fylld med barnfamiljer som inte har en aning vad det handlade om på 60-70-talet. Hotell och annat boende med hippieprägel har vuxit till men hela byn har hundrafaldigats i storlek, med semesterbostäder. Visst var det ett kul besök men husbilen passade inte riktigt in i bilden. Inte vi heller, längre.

Endast några Km. nord om Matala finns Kommos Beach, en nudiststrand, men det blåste lite kyligt så vi behöll kläderna på och fortsatte i stället ytterligare några Km. till Ammos Beach och Paralia Afratía. En otrólig stor strand med otróligt mycket parkeringsmöjlighet. Närmaste kyrka heter Agios Nikolaos, därför väljer vi att kalla hela denna trevlige strand, på god holländska, för Sinterklaas’ strand.

Sedan drack vi Mythos på Taverna Afrathía och somnade in till vågskvalpet.

Afratía, 2017-04-20, JvH

Se Kapsali och sedan dö? Nja, liksom Capri och många andra vackra platser i världen, skall vi inte slå oss till ro och vänta på döden på Kapsali heller. Det finns så mycket mer att se ännu. Men visst har vi blivit förälskade i Kapsali och det kan lika väl gälla för hela Kythira men Kapsali får bli symbolen för vår sinnebild av denna mycket speciella ö som nu efter andra besöket, bekräftar att det är en av de finaste platser vi har varit på med husbilen.

Kythira ligger 10 Km söder om Peloponnesos, en dryg timmes båtfärd från staden Neapoli till den nya hamnen Diakófti på Kythiras ostkust. Enligt den grekiska mytologin är Kythira födelseplatsen för gudinnan Afrodite. Kythira karaktäriseras genom renhet, enkelhet, stor mångfald i den unika naturen och det dramatiska landskapet. Den ständigt närvarande stillheten är överväldigande. Här finns inga spår av massturism. Även under turismens högsäsong är det lätt att hitta avskilda stränder. Småbyarnas torg andas ett lugn där du lätt glömmer tiden, njutandes av en frappé, en öl eller en ouzo. Här är rent, inga plastförpackningar eller andra sopor utefter vägarna och inga gatuhundar. Det är lätt att tycka om Kythira med risk att bli förälskad.

På senare år har ön blivit populär hos ”hikare”. Många är de rutter av oasfalterade vägar, stigar och tracks som leder till övergivna byar och genom imponerande raviner som tillsammans med mångfalden av växter, blommor, örter och vilda getter gör Kythera till ett riktigt gångparadis.

Under årtusenden har vindar från de omgivande haven format den bergrika ön, dess stränder, branta klippor avbrutna av djupa vikar och vackra sandstränder.

Kythira har varit en knutpunkt för handelsrutter till sjöss sedan flera årtusenden. Från början en minoisk koloni, har den vanliga raden av erövrare, barbarer, plundrare och pirater våldfört sig på ön genom tiderna. Fenicierna, Romarna, Bysantiner, Venetianer, Turkar, Ryssar, Fransmän, Engelsmän och Tyskar har alla varit intresserade av att härska över ön för dess strategiska läge, några föredrog att plundra och totalförstöra städerna när de fördrevs av nya härskare, andra massakrerade hela befolkningen (Hayreddin Barbarossa 1537).

Kythira är ca. 15% mindre än Orust men har sammanlagd bara ca. 3200 invånare fördelade över sextiotalet små byar och några större orter. Alla bebodda orter står i förbindelse med varandra genom ett omfattande nätverk av relativt smala vägar, de flesta asfalterade. Växtligheten på ön är så frodig att buskarna ofta växer in på vägarna, gör dem på många ställen ännu smalare och ingen tycks finna det nödvändigt att hålla efter beskärningen. Vägarna kröker sig runt och över de mjuka kullarna, följer bäckar och åar än på ena, än på andra sidan av vattendragen som är många och de har genom tiderna grävt djupa dalgångar och raviner.

Kythira är en bergig ö med ett dussin bergstoppar kring 450 m det högsta berget är 506 m. högt. Många byar och småstäder ligger utefter kusten vid stranden men huvudstaden Pótamos ligger mitt på ön på 450 m. höjd.

Orten Livadi påminner om en lång gata i ”Vilda Västen”, här finns förutom restauranger och serveringar, de flesta affärer och byn försöker utveckla sig till öns ”shoppinggata” med lite mera mondäna butiker.

Flygplatsen heter Alexander S. Onassis Airport även känd som Kithira Island National Airport, som ligger på 300 m. höjd mellan Diakofti och Potamos. Flygplatsen trafikeras av Olympic Air, huvudsakligen till Athen.

Den bofasta befolkningen på dagens Kythira minskar fortfarande emedan sommarboende Athenare ökar men även Holländare, Italienare och Fransmän hittar hit. Som mest bodde det 14500 Kythirianer på ön (1864). Sedan startade den stora emigrationen fram till 1960-talet. Under dryggt hundra år drog nästan hela öns befolkning iväg, främst till Australien men även Amerika, grekiska fastlandet och Tyskland. Kapsali och Agia Pelagia var emigrationshamnarna där de äldre kvarvarande öbor tog farväl av sina yngre nära och kära. Denna stora folkförflyttningen går som en röd tråd genom öns sentida historia. Men många kom tillbaka och många kommer tillbaka än idag på sin årliga semester. Det talas mycket engelska på ön och särskild den typiska australiensiska dialekten hörs ofta. Det sägs att det idag finns 80.000 från ön härstammande Kytherianer i Australien. 

Vi hade tur med vädret, mycket sol och 20 C. i skuggan. Två nätter stod vi på kajen i Kapsali. Vi åkte till den australiensiskt talande bagerskan i Livadi som kom ihåg oss från förra året.

Vattenfallen i Mylopotamos skulle få en ny chans för att se om det fanns någon vatten i år. Och visst var det mera vatten än förra året men det säger inget om mängden för då var den helt torr. Vi gick hela spåret genom ravinen vilket inte var enkelt, det tog cirka en timme ner och två timmar tillbaka. Men det var så vackert grönt i den sagolika dalgången där en tre timmars symfoni av porlande vatten vägledde oss. Och vilken skönhet av vilda blommor! Många Kytherabor fick  söka sin livsnäring utefter vattendraget, var femtionde meter hittade vi förfallna stenhus. Otróligt vackert!

Vår nattparkering hittar vi sedan på stenbryggan i den nordligaste byn med vackra stranden, Plateia Ammos, i lä av en vägg till vågbrytaren i betong. Här på stranden gjorde Stina pemiärdoppet i havet. Nästa dag nyttjades lunchen i Agia Pelagia för att sedan besöka Potamos där vi står kvar på parkeringen för att gå på marknad nästa dag.

På söndagar är det marknad i Potamos. En marknad där befolkningen saluför sina hemgjorda eller odlade produkter, grönsaker, inlagda oliver, frukt, marmelad, honung, ostar, olja, hemslöjd, m.m. allt biologiskt producerat. Marknaden fyller även en stor social funktion, en trevlig mötesdag för befolkingen som kommer hit från hela ön. Hela torget är en enda stor servering där folk träffas och pratar. Vi hade också kul och fick flera nya bekantskaper. Folket här är så vänliga välkomnande och nyfikna. Kommer du någonsin till Kythira, se till att du kommer till Potamos på en söndag!

Runt torget står bilarna parkerade hur som helst på Grekiskt viss och vi fick vänta till efter marknadens slut innan vi kom ut från parkeringen.

På vår väg tillbaka till Kapsali fördrev vi ett par timmar med ett besök i den underbara gamla staden Chora (Kythira Chora) och kastellet  Kastro Chora, en stor borg som ligger högt upp på ett berg ovanför Kapsali.

Tillbaka till hamnen i Kapsali på vårt fina ställe eftersom restaurang Limoni, strax runt hörnet, nu hade öppnat och vi var hungriga.

Vi stod kvar i Kapsali även den natten men det började bli dags att åka till Diakofti för att lämna Kythira med färjan ”Vitsentzos Kornaros” som dagen efter, på fem nattliga timmar skulle segla oss till Kissamos på Kreta. En underbar vecka på Kythira har gett oss många nya intryck att smälta. ”Kreta, vi är på gång!”

Kythira, måndag 3 april 2017, JvH

     Albanien på albanska kallas Shqipëria vilket betyder ”örnarnas land”. Enligt en gammal sägen skulle Albanerna härstamma från en svart örn vilket avspeglas i nationsflaggan. Det vi vet idag är att Albanerna härstammar från antikens Illyrien sedan 4000 år f.Kr. Den illyriska civilisationen är en av Europas äldsta. Under lång tid var Albanien en provins i Romarriket. Tidig medeltid härjade Slaver och Serber för att ersättas av Turkar under medeltiden. En tredjedel av befolkningen flydde, ca. 100 Km över havet, till södra Italien. De kvarvarande fick konvertera till Islam. Albanien blev Osmanskt i ca. 500 år. Början 1900-talet kollapsade det Osmanska riket vilket startade Albanernas självständighetssträvan som de fick 1912. Kungadöme och Republiker växlade av varandra tills italienska fascisten Mussolini ockuperade landet och ersattes av tyska fascister 1943.

     1944 befriades landet helt på egen kraft av albanska Partisaner under ledning av Enver Hoxha och en mycket auktoritär kommunistisk regim satta djupa spår fram till 1991. En stor del av befolkningen utarmades ytterligare 1997 då konkursfärdiga investeringsfonder lekte med pyramidspel och Albanernas pengar, de som hade några pengar kvar. Samma år utbröt uppror som resulterade i total anarki och förde landet till randen av inbördeskrig och total sammanbrott. Albanien lyckades dock stabilisera sig. Ca. 3 miljoner Albaner blev från en dag till en annan, offer för den fria marknaden i det politiskt öppnade landet som blev en parlamentarisk demokrati, medlem i FN, NATO och frihandelsorganisationen CEFTA, sökta EUmedlemskap 2009 med kandidatstatus 2014. Sedan 2010 råder viseringsfrihet för resor mellan Albanien och EU.  Den 24 mars 2020 gav EU-länderna sitt politiska godkännande till inledande av anslutningsförhandlingar med Albanien.

     Lidandet i Albanien har varit enormt, även i modern tid. Fattigdomen är ofantligt, arbetslösheten mycket hög, korruptionen utbredd. Många Albaner vill emigrera till Västeuropa. 20% av befolkningen arbetar utomlands (främst Grekland och Italien) och ca. 20% av befolkningen lever på mindre än 20 kr. per dag. Tillväxten är positiv och turismen är ständigt ökande vilket ger ett enormt BNP-tillskott. Ingen annanstans i Europa är kontrasterna, på alla tänkbara områden, så stora som i Albanien. Samtidigt utstrålar Albanerna nyfikenhet, vänlighet, hjälpsamhet och tolerans. Det finns hopp för Shqipëria.

Det var en mycket kort och förenklat historialektion. Den är nödvändig för att få förståelse för varför saker och ting är och sker på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Kunskap är vägen till förståelse.

     Vår väg från Podgorica till Albanien M18/E762 går via Tuzi runt nordostspetsen av Lake Shkoder. Tuzzi är en livlig liten stad med mycket folk i rörelse och alldeles för många bilar. Vägen är mycket bra men även här, kantas den av oändligt mycket plastskräp och man förbannar plasten eller folket som inte har tillräcklig vett att samla ihop det till återvinning eller destruktion. Nu drar det ner hela intrycket av en vacker natur, en kultiverat landsbyggd och lagom stora livliga städer och byar.

     Vid gränsen är det viktigt att man stannar vid Stopskylten, stänger av motorn, väntar tills en arm kommer fram ur luckan vid själva posten som vinkar en fram, startar motorn, kör fram till luckan, stänger av motorn och räcker fram de öppnade passen, fordonshandlingar och gröna kortet. Det dröjer ca. 2 minuter sedan stämplas passen, ”klick-klack” och alla handlingar kommer tillbaka ur det lilla fönstret. ”Goodbye!” Vi startar bilen och ställer oss i kö till nästa postering för att komma in i Albanien. Samma procedur där fast nu får vi höra ”Welcome to Albania!” Ombyggnaden av de åldriga posteringarna och flera långtradare i samma kö medförde att hela proceduren vid gränsen tog nästan en timme. Det går betydligt fortare vid kustgränsstationerna.

     Vägen i Albanien till Lake Shkodra Resort är en fröjd, ovanligt mycket polis utefter vägen som kontrollerar hastighet och pappershandlingar. De har aldrig stoppat oss, så snart de ser att vi är en utländsk husbil vinkar de förbi oss eller låtsas inte se oss.

     Efter en solig dag på Lake Shkodra resort åkte vi genom Shkodra som är en kul upplevelse men vi skulle till Berat och världsarvet som ligger högt upp på en kulle och det kändes fortfarande i vaderna tre dagar senare. Nåväl nu har vi sett de flesta stora sevärdheterna och all världsarv i Albanien. Efter Berat hamnade vi på en mycket bra, familjeägd husbilscamping ”Berat Caravan Camping”. Modernt sanitär och bra dusch.

Lite lugn, ro och vila på ”Berat Caravan Camping”, här finns plats för 40 husbilar men vi var ensamma. Fantastiskt hjälpsamma, sympatiska, och vänliga ägare.

     Flera nya vägar har byggts även till Berat som tidigare år var katastrofalt dåliga. De är ofta raka, breda, nyasfalterade som utmanar fortkörarna.

     I bland ser vi körskolebilar och vi undrar vad de lär sig där och efter hur många lektioner de får sitt körkort. Efter Montenegro är nog Albanerna nästsämst i den europeiska klassen. Man skall alltid ligga steget före och kunna föreställa sig vad våra medtrafikanterna kan hitta på. Att köra bil här och särskild i städerna befrämjar humorn och skrattmusklerna, det är n.l. ingen ide att reta upp sig och blir förbannat för de tolererar vilken idiotisk trafiköverträdelse som helst och tycker att det är helt normalt. Har man stor modern bil går det oftast fort, alldeles för fort. Trots att poliserna är så många, för de ojämn kamp mot alla trafiksyndare. Ingen annanstans har vi sett så många och stora minnesplatser över trafikomkomna, vackra marmor minnesstenar ofta med bilder och t.o.m. ungdomar i helfigur, står utefter de oftast nya vägar. Smyckade med blommor i överflöd, äkta eller i plast. Det borde vara en avskräckande signal för dödsföraktande Albanska ungdomar men minnesstenarna finns med korta mellanrum och blir bara fler och fler. Arbetslös albansk ungdom har väl inte så mycket annat att göra än att leka och köra fort med sina bilar, jag kan i.a.f. inte förklara det på annat sätt.

     Idag kom vi endast någon minut efter en sådan höghastighets olycka där två bilar blev totaldemolerade och minst två personen satt svårtskadade fastklämda i var sin bil. Närmare tragiken än så här kan man inte komma och vi är glada att vi inte kom en minut tidigare. Flera bilar hade stannat, folk skyndade till så vi kände oss inte nödvändiga, körde vidare och mötte efter ytterligare några minuter, många poliser, ambulanser och räddningstjänsten.

     Efter Berat bestämde vi oss för att lämna Albanien via Fier – Tepelene – Gjirokastër, över den nästan nya SH2 till Kakavia och Ioannina i Grekland. En fantastisk vacker väg som uppmanar till flera långa pauser.

Alla Amstel reklamskyltar som var ett totalt dominerande inslag för några år sedan, har försvunnit och ersatts av andra varumärken. 

Åldern tar ut sin rätt!

     Egentligen skulle vi ha kommit iväg onsdagen den 1:a mars men vi är duktiga på att hitta anledningar att ställa ut avgången. Det ena är inte gjort och det andra måste göras först, så vi väntar ytterligare en dag och lastar fler onödiga saker i husbilen. Ju längre man fördröjer avresan,  ju mer ”skit” får man med sig.

     Måndag kl. 12.00 lossar vi äntligen handbromsen. ”Det är mycket nu!” Apoteket, Varekilsboden, tanka diesel i Kållered, tanka LPGgas i Frölunda, SS Bil & Båtbehör i Askim, m.m.  Kl.18.00 parkerar vi på husbilsplatsen i Varberg, bredvid Stenaterminalen, här finns el i uttagen. I sista stund fick vi en billig biljett Varberg-Grenå med Stena Nautica. Skall vi koppla landström? Vad skall vi ha ström till? Efter en halvtimme går batterierna på knäna, 12,3V. Vad i helvete? Vi kopplar landström. Det laddar på tok för hög spänning! Vad är nu detta? Efter tjugo minuters mätning och felsökning kommer jag fram till att de här batterierna inte kommer att klara våra behov särskild länge på de grekiska stränderna och där finns ingen landström. Goda råd är dyra. Var är närmaste Biltema? Halmstad? Varför har dom ingen affär i Varberg? Klockan är 18.45. Vi hinner till Halmstad! Kl.19.30 inhandlas 2 st. nya 95Ah AGM batterier hos Biltema i Halmstad, kostar bara 1850 kr./st. Monteringen kan vänta till någon annan dag, vi känner oss tryggade men vårt hus på hjul börjar bli tungt.

     Väl tillbaka i Varberg behöver vi göra lite ekonomiska omflyttningar på våra konton. Var är kortläsaren till laptoppen eller digipassen? Utan dem kommer vi inte in i internetbanken för att göra bankärenden. Va’? Har vi glömt dem hemma??? Det kan inte vara möjligt!!! Vi söker igenom hela bilen i en timme, inga dosor, ingen kortläsare! Färjan går kl.07.00, vi har hela natten på oss att köra Varberg-Orust tur & retur. För nå’ra jävla dosor? Hur hade du tänkt att göra bankärendena de närmaste tre månaderna?  Vi åker! . . . . . . . . . .  . . . . . Man skall aldrig ge sig, just när vi var på väg att ge upp! Bingo! Jag hittade dem i en blå box som skulle ha lagts i kassaskåpet men den hamnade i verktygslådan. Suck! Suck! Stön! Stön! Visst är det enklare att stanna hemma men det är inte lika roligt.

     Kl.06.30 rullar vi på Nautica, lugn resa över, lugn resa från Grenå till Kaltenkirchen där vi står på en av våra favorit husbilsplatser,  den har allt och är gratis,  för rast och en god natts sömn.  Nu har vi kommit iväg i alla fall.  Vi är nog lite ringrostiga eller så tar åldern ut sin rätt.  Skit samma!

     Vi sover dåligt och är uppe tidigt, det har ju fördelen att vi också kommer iväg tidigt. För oss är allt före klockan tio tidigt och idag hinner vi köra  620 Km med endast några kortare raster, Kl.16.30 står vi på en av Sydtysklands trevligaste ställplatser, Marktleuthen. Här stannar vi imorgon, en tvungen vilodag, för att byta bodelsbatterierna. Herr Thomas Schirmer, den mycket trevliga ägaren, välkomnar oss och när vi har förklarat vårt dilemma får vi lov att ställa de gamla batterierna i ett förråd för avhämtning i slutet på maj. Dessa är nämligen inte helt slut ännu, sommartid duger de bra till båten så de skall hem till Orust men de är lite väl  tunga att släpa med sig i tre månader. https://wohnmobilstellplaetze.wordpress.com/stellplatze-inland/marktleuthen/

Från Marktleuthen går snabbtåget utan stopp till södra Österrikes Unterschwarza hos Thomas & Ulli som driver HusbilsCamping med Restaurang och har svärsonen Oliver Kocht som chefskock. Middagen serveras efter 20.00 och är bättre än utsökt. I år har de fått ordning på sin Wifi så nu har den här Husbilsplatsen blivit femstjärnigt. http://www.dorfheuriger.eu/

     Dagen efter lyser solen från en klarblå himmel men vi börjar med en 5 Km promenad till byn för att handla lite färskvaror och bröd. Resten av dagen ligger vi och solar mest hela dagen för att skapa grundfärgen för kommande färgläggning. Vi är bleka som vandrande zombies men det skall det snart blir ändring på.

     Nu har vi redan gjort två vilodagar på sex resedagar. Dax att blåsa på!Söndagmorgon passerar vi bron vid Mureck in i Slovenien som vi drar igenom på en timma via Lenart och Ptuj.  Att betala 15 € för en Vignette för att köra på en motorväg, som i vårt fall endast blir 30 Km lång, känns onödigt. I Kroatien dyker vi däremot, utan att tänka på kostnaden, på motorvägen A2 till Zagreb och A1 till Sibenik där vi tillfälligt viker av till Lozovac för att vila en natt på Autocamp Marina för 100 Kuna (12€).

Måndagsmorgon fortsätter vi på A1 så långt det går ända in i Bosnien-Hercegovina.  Kroaterna tar 58 € för 580 Km förstklassig motorväg, den är mycket glestrafikerad. Bosniakerna tar 5 € för de sista 5 kilometerna, där vi är helt ensamma. Här kan vi prata om ”näriga”. Jag har alltid undrat över fortsättningen på denna fantastiska motorväg, vart den kommer att leda och vem som skall betala den?

Vi fortsätter till Mostar där trafiken och gatubilden påminner väldigt mycket om Tirana, fast t.o.m. där är det bättre organiserat än här.  I vilket fall som helst är denna del av Bosnien-Hercegovina minst lika plastig som i Albanien. Skräp och plast överallt och ett kaos av vägarbeten och gatuomläggningar.

Bron ”Stari Most” är tveklöst mycket vacker och sevärd men en turistfälla av stora mått och det är länge sedan vi såg så många Japaner och Chineser på ett och samma ställe.

En av de s.k. ”touristguider” med snygg legitimationsbricka på bröstet, springer på mig och berättar påstridigt och närgånget att hans far, farbröder, bröder, m.fl. dog på bron. Han informerar inte mycket om bron men väl om sig själv och tigger pengar för att underlätta hans lidande. När jag ger han en Euro tror jag ett kort ögonblick att han skall kasta den tillbaka på mig. Han blir sur och försvinner. Girighet är ett bättre ord än närighet för dessa människors patetiska beteende. Det är sorgligt i dubbel bemärkelse. Och så kommer nästa ”guide”. Försäljarna i alla suvenirbutiker ser med hoppfull blick på en tills de upptäcker att jag inte är intresserad, då förändras blicken till något ingetsägande eller som jag ibland uppfattar det, förakt. Sannolikt har jag fel som vanligt, jag bara inbillar mig. Vi upplever flera irritationsmoment men det räcker så, jag berättar inget mer om det. Vi drar vidare men trafikkaoset avhåller oss från att fortsätta till Sarajevo som planerat.

Vi ångrar oss och försöker få en annan bild av Bosnien-Herzegovina genom att köra via Trebinje till Niksic i Montenegro. Fel val igen! Vägen, den 115 Km långa M6, är en katastrof med undantag av några kilometrar och kantas av otaliga mindre soptippar och ändlöst mycket plastskräp.

I Trebinje väljer vi istället vägen till Kroatien. Rätt val! Det var en befrielse att komma tillbaka till ”civilisationen” vid Dubrovnik. Som jämförelse har vi betydligt finare intryck av både Montenegro och Albanien där långt ifrån allt, heller inte står rätt till. Visst är vår endagsbild av Bosnien ensidigt negativ och bedrövlig och jag beklagar det verkligen men jag har faktiskt ingen lust att klä in dagens intryck i något förskönande. Sanningen skall inte förvrängas. Möjligtvis kan jag försöka inbilla mig att vi har helt fel, att vi hade otur och att Bosnien-Hercegovina också har något vackert att erbjuda oss. Vi betvivlar inte att så är fallet och vi ändrar oss mer än gärna men det får bli en annan gång.

     Det är mörkt när vi passerar den Bosnien-Kroatiska gränsen och vi känner vägen till Autokamp Kate i Mlini allt för väl, det tar  bara tio minuter. Kate har inte öppnat ännu men vi har pratat med ägaren och vet att grinden är öppen. Här får vi en lugn natt.

    Följande morgon kör vi 4 Km tillbaka till Lidl i Cibaca för att veckohandla. Vår planering är kort/enkelt och vi väljer kustvägen söderut.

Det första vi lägger märke till i Montenegro är att det är betydligt renare längs vägen än förra året och att de har anställt mycket städfolk att rensa utefter gator, torg och vägar. Att köra runt Kotorsjön är alltid lika sevärt. På den fina utsiktsparkeringen efter Bijela där vi tidigare kunde nattparkera,  byggs nu en stor restaurang till förmån för Japanerna som kan beundra Kotorsjön samtidigt som de matas.

Själva stannar vi i stället i charmiga Perast, en mysig liten by utefter sjöns strand.

Perast

I Kotors hamn ligger de otaliga (ryska?) lyxyachterna uppradade och på redden ligger Kryssningsfartygen som skjutsar sina passagerare i skytteltrafik till världsarvet.

Kotor har vi sett några gånger nu, vi besvärar oss inte igen med den häftiga serpentinvägen upp i bergen till Cetinje, den var fin förra året. I år tar vi vägen genom den 2 Km långa obelysta tunneln där bilavgaserna hänger tätare än någon annanstans vi har upplevt. Här kan det inte vara svårt att sluta om man är trött på livet. Cheeses! Att detta tillåts??? Livsfarligt om man inte stänger luftintaget. Det tar ca. två minuter, nog för att tuppa av om man inte håller andan och så länge kan inte jag hålla andan, trodde nästan det var kört!!!

Det byggs kopiöst mycket utefter den adriatiska kusten i Montenegro. Förmögna Ryssar leder ligan och de är många.

Budva, Svetti Stefan, Petrovac, bara några av många vackra stränder där villor, hus, lägenheter och hotell byggs i en rasande fart. Men bara för dem som har råd vilket förhoppningsvis kommer Montenegrinerna till godo i form av välutbyggd infrastruktur och många arbetstillfällen. Även husbilsplatser s.k. AutoCamps blir allt fler. Skylten dyker upp på de mest oväntade platser. För fyra år sedan, på vår färd genom Montenegro, kunde de räknas på en hand. Vänta bara tills Ryssarna får upp ögonen för husbilslivet!

Innan staden Bar finns en avtagsväg vid Sutomore som leder innåt landet till huvudstaden Podgorica. En hygglig bra motortrafikled börjar med en 4 Km lång och modern tunnel ”Tunel Sozina” genom berget, den kostar 5€, därefter är vägen plan och hyggligt rak, leder över en lång vall som bryter och reglerar den norra delen av Lake Skoder från huvudsjön och bildar ett vackert natur- och fågelområde. Vägen följer sedan floden Moraca till Podgorica. En vacker och bra väg. Vid huvudstadens norra del Zlatica finns en ”Hostel Izvor” som driver en husbilsplats där vi hittar vår nattparkering för 10€ all inklusive.  http://www.hostelizvor.me/  På natten blåser Boran i stormstyrka från Nordost. Vi är inte sjövana längre och vaknar ofta. Regn har vi inte haft sedan Marktleuthen i fredags och de sista två dagarna fick vi övervägande sol med en temperatur kring 16 C. Idag använde vi ACn för första gången. I morgon mellanlandar vi på Lake Shkodra Resort i Albanien som också är stängd ännu men Nico kommer välvilligt att öppna sin port för oss.

Tre blev två

     I nästan fjorton år var vi ett sammansvetsat team, alltid tillsammans, var vi än befann oss, vart vi än gick, seglade eller åkte. Bonnie, Stina & Julian, vi var alltid tre. Även på vårt visitkort stod tre namn. När husse eller matte var borta en stund blev hon orolig, satt vid dörren, inne eller ute, spanade och väntade tålmodigt, tills alla var samlade igen. Det var hennes stora uppgift här i livet, att hålla ihop den lilla flocken.

     För åtta år sedan visade Bonnie mycket tydligt att hon inte ville segla längre. Hon lade sig platt ner på bryggan och vägrade att självmant hoppa i båten. När vi tvingade henne, lade hon sig platt på durken eller bänken, rörde inte en tass och slutade äta, tills vi kom iland igen. Hennes välutvecklade balanssinne tålde inte sjön, hon blev sjösjuk och det var inget kul för en aktiv Schapendoes. Hon slutade t.o.m. att simma på djupt vatten vilket aldrig hade varit något problem tidigare.

Hennes signalerande kroppsspråk var övertydlig, så vi bestämde oss för att köpa en husbil till henne. Hon älskade den!

     Hon tog varje tillfälle att sitta i förar- eller passagerarsätet och bevakade sitt mobila revir vart vi än kom. Hon stortrivdes i husbilen och älskade vår säng mer än sin egen korg! I åtta år reste vi runt i hela västra och södra Europa, särskild till Medelhavskusten.  Om resan blev för lång i hennes smak, kom hon fram: ”Dags att stanna snart och ta en paus kanske?” Hon visste, innan vi var framme att hon skulle få belöning för sitt tålamod. Belöningen som ofta bestod i att springa på långa sandstränder tills hon hade blivit av med all sin överskottsenergi, det var hennes största passion, efter kokt hjärta eller lever förstås.

     Nu finns hon inte mer, juldagens morgon gav hon upp, inget mer kokt hjärta, inga fler bolllekar på långa sandstränder, inga fler nyfikna, lyckliga, glada, empatiska yttringar. Inga godmorgonslickar på handen och inga fler vaktskall. Vi får klara oss utan henne och det känns just nu som en omöjlig uppgift även om förnuftet vet bättre. En tänkt resa skall påbörjas och vi har hela tiden vetat att hon inte skulle vara med men ändå känner vi inte samma glädje över att fortsätta resa med husbilen.

     Här, skulle vi enkelt kunna sluta åka husbil!  Kanske vi borde fortsätta med seglingen istället? Men det gröna Grekland hägrar och med husbilen är det så lätt att komma dit. Ett enastående vackert och kulturellt land som fortfarande håller så många hemligheter som vi gärna vill ta reda på och uppleva. Det härliga vädret och de underbara salta baden, den hjärtliga och vänliga befolkningen, det finns så många skäl som drar oss dit.  Men glädje?  Nej,  inte ännu!    Vi är en tjej kort!

Vi saknar Dig Bonnie!

2017.03.01  JvH