Jag har en plan!

Mpozas (Bozas) i april 2017, grönt & blommigt, soligt, vacker strand, vackert hav (20gr.C), fåtal  husbilar, vatten & avlopp vid restaurangen, promenader i vacker natur, nära till trevlig by med trevliga människor, affärer bank och tavernor. Helgdagar kommer grekiska familjer ut till stranden och skapar liv och rörelse. Denna plats representerar så väl vad vi söker i tillvaron när vi är långt hemifrån. Friheten i paradiset! Den hittar man bara med husbil! Vilket osökt leder oss till tankarna kring någon/ några veckors charterresa, vilket vi flitigt gjorde innan vi fick husbilen. Så här kan det se ut nuförtiden på chartermålet: Sunbed Race in the early morning

Det måste till nå’t nytt snart!

Fram till kommande sommar har vi varit hemma ett helt år utan att förflytta husbilen utanför Sverige. Anledningarna är många men den nya familjemedlemmen blev det allt överskuggande engagemanget som är orsakan till vår långa hemmavaro, att välja, fostra och utbilda en ny medlem till vårt team tar sin tid. Med det nya året blir det dock dags att titta framåt och börja fundera på nya äventyr med husbilen, så snart ordningen är återställd. Portugal lockar, vi älskar Portugal, nästan lika mycket som Grekland men när vi läser om den stora husbilsinvasionen som strömmar  från Nord- och Västeuropa till den Iberiska halvön under lågsäsong så förtar det mycket av  lusten att åka dit igen, vi vill inte följa strömmen.  Fram till hösten 2012 var det ingen husbilsträngsel och det var fortfarande lätt att hitta friparkeringar vid vackra stränder utan att någon reagerade negativt. 2013 började antalet husbilar öka drastiskt och ökningen pågår ännu. Vintern 17/18 hade antalet husbilar i Portugal mer än femfaldigats jämfört med 2012. Fler förbud, fler hinder och fler ordnade ställplatser för alldeles för många husbilar som inte sällan står uppradade med allt för korta mellanavstånd. Följer man flocken så hamnar man så småningom i fållan bland alla andra.

Efter två år Italien (Sicilien och Sardinien) och fyra resor till Grekland (Peloponnesos, Evia och Kreta) är vi numera ganska bortskämda och känner inte för att trängas med så många husbilar på samma ställe. Det ligger alltså nära till hands att välja husbilsparadiset Grekland igen. Dessutom erbjuder Grekland oss fortfarande de friaste och lugnaste platserna vid de vackraste stränderna. Men vägen söderut genom Montenegro och Albanien, den kan vi nu. Inte för att vi sett allt, långtifrån, även i framtiden kommer vi att utforska dessa kontrastfyllda länder ytterligare men det finns andra vägar som vi inte har prövat ännu, t.ex. genom Ungern, Rumänien och Bulgarien, EU-länder som vi inte har besökt  men läst mycket om. För oss är det okänd och spännande. Så vi gör väl en plan!

Tid: 1 sept. – 1 dec. 2018. Kanske några veckor senare, beroende på hur fin sensommarvädret blir i Sverige men sammanlagd skall vi vara borta i max. 90 dagar.

Vändpunkt: Vi vill gärna se Kythera igen men det blir inget krav, Bozas är också en fin vändpunkt.

Vägvalet: genom Rumänien, Bulgarien och norra Grekland. T.ex: Varberg – Grenå – Kaltenkirchen – Marktleuthen – Wien – Budapest – Timisoara – Transfalgarasan – Bukarest – Constanta – Burgas – Alexandroupoli – Thessaloniki – Aten – Nafplion – Mpozas / Kythera

Återresan: går sannolikt genom Peloponnesos – Västra Grekland – Albanien – Montenegro – Kroatien, vädret får avgöra när och hur fort vi reser hemåt i slutet av November.

Några mål att uppnå

Ungern: Budapest; Fiskarbastionen, Parlamentsbyggnaden, Hjältarnas torg och Stora saluhallen.

Rumänien: Timisoara; här föddes Tarzan (János Weissmüller) och Dracula (Bela Lugosi), men staden är mest känd för startpunkten av rumänska revolutionen 1989 då diktatorn Ceausescu störtades och avrättades. Här kan vi läsa på lite historia. 

          Transfagarasan; vi vill få bekräftad om den verkligen är världens vackraste väg? Enligt TopGear’s Jeremy Clarkson, är det världens mest spektakulära bilväg. Teamet i TopGear körde vägen med tre sportbilar, Aston Martin, Ferrari och en Lamborghini. Och vi skall köra den med vår Fiat husbil.

          Targoviste, staden där makarna Ceausescu mycket hastigt ställdes inför en militärdomstol, befanns skyldiga till folkmord efter en timme med påföljden dödstraff. De fördes ännu hastigare ut på gården för omedelbar avrättning, där stod executionsplutonen färdiga och började skjuta innan filmfotografen ens var på plats för att filma spektaklet. Världsrekord från domslut till verställning. Vi vill se stället.

          Bukarest; Parlamentspalatsetvärldens näst största administrativa byggnad efter Pentagon. Kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu lät uppföra det och kallades under kommunisttiden för Folkets hus (Casa Poporului), ett namn som många Rumäner använder ännu.

Fortsättning följer när lusten faller på! Det är långt till 1 sept. JvH

Duo blev Trio igen

Eller två blev tre, borde det kanske heta!

Efter att Bonnie hade lämnat oss på Juldagen förra året, tog det inte många veckor att bestämma sig för att vi måste ta hem en ny familjemedlem. Tomheten omkring oss blev helt enkelt för påtaglig.

Tankarna om ett ge chansen till en grekisk hund hade funnits länge men samtidigt brottades vi med osäkerheten om vad man skulle få för typ av hund i längden. Dessutom ville vi helst ha en Schapendoes igen, någon mer empatisk, glad och positiv hund finns inte! För all del, det finns  många fina och goa hundar i Grekland som man dessutom kan få gratis och även veterinär- och passkostnader är betydligt lägre än i Sverige. Ändå bestämde vi oss för en Schapendoes född i Sverige hos känd uppfödare och av kända föräldrar. Uppväxt och träning skulle ske i vår egen hemmiljö på Orust vilket medför att vi får stanna hemma ett bra tag utan att resa utomlands. I slutet av februari hälsade vi på hos den utvalda uppfödaren som råkade finnas på grannön Tjörn, Trolltorpet’s kennel. Mamman till vår valp skulle bli ”La Familia’s Condor Feeflora Flurry” och pappan som bor i Nederland, heter ”Den Eersten Prins v.d. Seven Aeren”, vi lämnar titlarna därhän för det är fint värre och de kallas faktiskt Flisan och Prins och de skulle bli föräldrar till vår prinsessa under överinseende av trollmor,  Ann Eriksson på Trolltorpet’s Kennel. Rena trolleriet!

En glad pappa, Prins!   Mamma Flisan döljer sin glädje!?                                                                                                                                                                                              Bild&film Ann Eriksson, Trolltorpet’s Kennel

Camira ligger överst, andra valpen från vänster.
Höj ljudet för att höra det förnöjsamma, smackande diande.

Vi hade räknat ut det så bra att efter vår husbilsresa till Kreta, skulle vi välkomna vår lilla valp hemma på Orust under sensommaren, det blev inte riktigt så, men nästan. Vi åkte till Grekland i början av mars, gjorde Kreta runt och var tillbaka på Orust i början av juni. Flisan hade en annan tidsplan ty hon behagade dröja med löpningen någon månad. Men den 3 augusti födde hon i alla fall 4hanvalpar och 3 tikvalpar, en av dessa, ”Trolltorpet’s Prins Cambus Camira”,  kom hem till oss den 29 september. Äntligen, efter 9 månader av vånda, var vi tre igen. Ordningen återställd! Nu har vi nästan ett år på oss att fostra och träna Mira till en duktig utkik och vakt i husbilen innan vi åker ut på nästa äventyrliga turné igen, denna gång med målet Svarta Havet men det blir en helt annan historia. I träningssyfte lär vi nog ta ett antal veckoturer genom Sverige till våren och sommaren. 

 

Kythira brinner!

 

Kythira brinner!

Nåväl, vårt älskade Kythira brann i fyra dagar och när jag skriver detta är läget under kontroll. Tack vare en vindvridning och massiva insatser från de grekiska brandbekämpningsmyndigheterna. Samma vind som drog igång elden till ett inferno och kunde ha slukat stora delar av ön, behagade vrida sig och blåsa elden mot havet efter att den fått härja nästan fritt i fyra dagar. Kythiraborna slickar nu sina brännsår. Inga människor kom till skada, såvitt vi vet idag.

Kring kl.11.00, fredag den 4 aug startade en skogsbrand vid Pitsinades, nära sjukhuset mellan Aroniadika och Potamos. Stark nordostlig vind fick snabbt fart på elden som på kort tid utvecklades till en omfattande skogsbrand i hela området söder om Potamos och väster om Aroniadika, den närmade sig snabbt mot Aroniadika och Mylopotamos. På kvällen vred vinden från väst, brandens spridning blev nu även ostlig med stor risk för att hela ön skulle drabbas. På lördagmorgon 5 augusti ökade eldens framfart med god hjälp av vinden, trots att alla tillgängliga släckningsresurser sattes in. Färjan Porfyrousa gick i skytteltrafik till Neapoli, för att hämta fler brandbilar, militärt materiel och personal från hela Peloponnesos och även norra Grekland. En helikopter fanns tillgänglig, övriga hade andra uppdrag i Grekland där det brann på flera håll i skogarna. Tre släckningsflygplan dirigerades om till Kythira så snart läget på annat håll medgav det, situationen på Kythira var på väg att urarta till en stor katastrof. Byarna Mylopotamos och Arei fick evakueras, flera mindre byar var redan evakuerade och Aroniadika låg i beredskap att utrymmas. På kvällen vred vinden turlig nog från nordost som drev eldfronten mot havet i sydväst.

En helikopter, tre brandsläcknings flygplan, ett femtiotal brandbilar och 200 brandmän fick kontroll på branden på måndagmorgon och ingen eldfront var aktiv på tisdag 8 aug. Militär fick avlösa trötta brandmän för eftersläckningen som kommer att pågå i flera veckor.

En tredjedel av ön var direkt påverkat av branden, 8 % av skogen brann ner, det högsta berget på ön, Mermingaris är totalt avbränt, otaliga odlingar, framförallt biodlingar, är förstörda. Kythiraborna har drabbats av katastrofer förr men den här smällen kom mycket fort och oväntad, det var en svart vecka för Kythira i dubbel bemärkelse.

Omfattningen av branden framgår av ovanstående karta och längre ner finns några länkar till filmsnuttar på YouTube.

Katastrof- / nödtillstånd har utlysts som skall vara i sex månader enligt jordbruksministern som har besökt ön för att höra jordbrukarnas och biodlarnas behov.

Även turismen får lida, Mylopotamos är en av Kythiras viktigare besöksmål och otaliga hikingleder är hård drabbade.

13 augusti 2017, JvH

Från Kissamos till Bozas

Ja förfallet går fort när man lattjar i Grekland. Dagarna vid stränderna på Falasarna var fantastiska men vi blev lätt oroliga för tiden vi hade kvar på Kreta. Vi ville inte hamna i Piraeus med den stora Anekfärjan från Heraklion. I stället ville vi med sista färjan från Kissamos tillbaka till Kythira igen innan denna färja skulle på 6 veckors varvsbesök i Piraeus.

Porfyrousa som om några dagar skall köra oss till Neapolis, på ingång till Diakofti. Bredvid ligger Vitsentzos Kornaros som körde oss från Kreta till Kythira.

Vi studerade tidtabellen och kom fram till att sista färjan från Kissamos borde gå söndag 30 april kl. 17.00. ”Den tar vi!” Vi hade en dag kvar att fördriva tiden så vi snurrade runt i nordiska charterhotell-kvarteren väster om Chania; Agia Marina, Gerani och Maleme. För en veckas charter är det säkert fint vid poolen men för oss fanns inget att hämta här annat än att handla mat för en vecka hos Lidl i Gerani. Helt riktigt kom vi iväg med sista färjan till Kythira men det var nervöst in i det sista. Vädret hade försämrats med mycket vind och lite regn men innan midnatt till den första maj stod vi på kajen vid trygga hamnen Diakofti på Kythira.

Diakofti är inte bara en välskyddat hamn, den har många fina små sandstränder med fantastiska badmöjligheter inkl. nattparkering vid stranden

Vi fick som vi ville, hellre två veckor till på Kythira och Bozas än två veckor till på Kreta och sedan hemåt via Piraeus.

Nu har vi sett Kreta och vi har tveklöst sett mycket fint på Kreta som vi inte vill vara utan men vår slutsats är ändå entydig, det är inte värt merkostnaden för att göra det en gång till. Det som finns på Kreta finns också på Peloponnesos men mycket enklare och lättare tillgängligt. Det är stor skillnad att ratta och växla en asiatisk hyrbil upp och nedför bergen än en 3,5 ton tung och 7,5 m. lång husbil. På Kreta blev det nämligen lite för mycket körning upp och ner men som sagt, fint och vackert var det och nu vet vi det.

Våra nya grekiska vinster

Kythira däremot kommer vi förhoppningsvis att besöka fler gånger. Visst är det dyrt med 100 € för 1½ timmes båtfärd men för oss är det värt det.

Det gamla Kapsali vid bukten. Kastellet Kastro Chora på höjden ovanför som beskyddar staden Kythira Chora. Ritningen från ca. 1850

På morgonen 1 maj blev vädret fint igen och då förflyttade vi husbilen till ”vår plats” i Kapsali hamn.

Ett vackert hus i Kapsali vid strandpromenaden
Katterna mår oftast bra och får sig ofta ett mål mat.
Bara en vacker kaktus
Vid torget i Kythira Chora
Bara en utsikt från Kythira Chora
Gränder i Chora
Även ett stillsamt läge kan plötsligt få en tillställning

Vi promenerar fram och tillbaka genom byn utefter stranden, till kyrkan ovanför oss, fyrtornet, fiskehamnen men till slut hamnar vi på Restaurant Lemoni för en sen middag. Nästa morgon kommer en fiskebåt in till kajen där husbilen står med en stor haj på släp som hade bitit sig fast i nätet. Lokaltidningen och mycket folk var där och tittade. Med förenade krafter drogs hajen, som fortfarande levde, upp på kajen. I den brännande solen tappade han relativt fort livslusten, baxades in i fiskarens lilla kombibil  och kördes därifrån med svansen hängandes på utsidan i en tamp till takräcket. Närmaste veckan erbjöds det antagligen haj i olika former på fiskemenyn på öns restauranger, vi vet inte och har heller inte frågat.

Hajen som råkade sätta tänderna i fisken i nätet och fastnade där.
Ingen tvekan att den fortfarande levde.
Med många tampar och förenade krafter drogs hajen över klipporna upp på kajen. Vikt, minst 300 Kg. Fler än jag tyckte dessutom att hon var dräktig.
Haj på kaj! (jag antar att alla vet vad jag tycker, så det skriver jag helst inte)
Fiskelådan räckte inte till idag

På eftermiddag kom en vänlig holländare och frågade försynt på engelska om det gick för sig att flytta sin husbil som stod i fiskehamnen, bredvid vår husbil. Han tyckte om vårt fina läge! ”Dat gaat uitstekend!” svarade jag på bred Amsterdamsk. Vi fick trevligt sällskap som skulle vara länge, skulle det visa sig. Några dagar senare hamnade vi bredvid varandra igen på kajen i mysiga Agia Pelagia.

Constance och Kees ville stå bredvid oss. Ett bra val!
Två husbilar på gamla färjekajen till Agia Pelagia
Constance, Kees och Stina nyttjar frukost?
Det förbrukas en del ouzo, frappé, vatten och capucinos när man trivs och har det gôtt

Badtillfällen blev många de senaste dagarna  på Kythira. Temperaturen närmade sig trettio grader och solen sken oftast hela dagen. Havsvattnets medeltemperatur i vikarna kring ön höll 22 grader C.

Kapsanis Supermarket i Agia Pelagia, obetydligt på utsidan men stor på insidan.

I Agia Pelagia finns en liten ”Supermarket Kapsanis” en supermarket som är ovanligt välsorterat, den hade allt man kunde tänka sig, ungefär som stora ICA Maxi fast i miniformat, ca. 100 kvadratmeter. Urvalet var dock inte sämre för det! Affärsinredningens struktur i hyllor och fack var häpnadsväckande smart. Ägaren själv stod vid kassan. Giorgos Kapsanis en 68-årig mycket vänlig, trevlig och behaglig man som hade mycket att berätta för oss. Gick tidigt till sjöss bosatte sig i Canada men kom tillbaka till ön för att fortsätta familjens affär i Agia Pelagia. Han talade många språk, även på holländska och svenska kunde vi samtala. Det var lätt att tycka om Giorgos som hade ett brett leende till sin sympatiskt vänliga framträdande. En kunnig, klok och älskvärd man som vi hoppas få träffa igen.

Giorgos Kapsanis en underbar människa med ett stort hjärta. Må vi träffa han igen!

Dagen efter skulle vi ta färjan till Neapolis, våra nyvunna holländska vänner ville stanna lite till på ön för att utforska alla våra tips om Kythira men vi lovade att träffas på Bozas. Vi hade hört talas om och sett krukorna av Roussos Ceramics i Kato Livadi, en familj som hade drejat och tillverkat lergods i flera generationer. Vi ville inte lämna ön utan att göra ett besök där. Far och son drejar, mor bränner och dottern laserar och handmålar. Även den äldre generationen deltar fortfarande i familjeföretaget. Trevliga gästvänliga yrkesstolta människor som man inte vågar lämna utan att köpa några vackra krukor. Här får ni veta mera:  www.ceramicsroussos.gr

Museumsamling av alster som tillverkats genom flera generationer hos familjen Roussos
Två vackra grekiska krukor köpte vi hos Roussos Ceramics. Kato Livadi, Kythira

Efter mer än två månaders runtflackande var vi mätta och ville ta det lite lugnare och njuta av miljön på Bozas, dessutom var det snart dags för stortvätt igen. Från Bozas är det 50 Km till Gythio Bay Camping där de förutom bra tvättmaskiner har en stor tempererat pool där vi kan sola och bada vid poolside medans tvätten snurrar runt. På våra visitkort står det under våra namn ”Enjoying the remaining lifetime” Väl det är just det vi gör mest hela tiden. Efter två dagar på camping skulle vi åka tillbaka till Bozas för att socialisera oss med flera av de nya bekantskaper vi har gjort på denna resa, Beppe & Eva från Stockholm, Constance & Kees från Beuningen, Everdien & Thole från Zutphen, m. fl., vi har blivit väldigt sociala 😉 men det har också gett oss mycket glädje och många skratt.

Porfyrousa klar för avgång från Diakofti till Neapolis, ca. 1½ timme
Under däck är det mycket utrymme
Neapolis från färjan Porfyrousa
Så var vi tillbaka i Neapolis igen med Porfyrousa

Ett trevligt slut på årets långresa till Grekland, för måndagen 15 maj startar vi den långa hemresan.

Bozas i april vid blomningen
Bozas i maj efter röjning
Stina gör lite handtvätt, vattnet håller 60 gr. C p.g.a. svart plastslang som ligger mest ovanjord i solen. Duscha går bara på kvällen när det har svalnat.

Bozas 14 maj 2017, JvH

Västra Kreta

Kylproblem i värmen

 

Strandduschen har solvärmt vatten

Två nätter stod vi alldeles ensamma på den STORA stranden vid Taverna Afrathía. Vi badade dagligen i det 20-gradiga havet och använde de varma strandduscharna. Avkopplande liv om det inte hade varit för kylskåpet som började tappa kylan och tvättpåsarna som fylldes. Vi har dryggt 20 Km via staden Timpaki, för tilläggsproviantering, till Camping ”No Problems” i Agia Galini. En gammal camping som har en del problem med föråldrat sanitär och de har en stor pool utan vatten vilket kan bli problem för den som vill bada men också en bra problemfri restaurang. Ström och Wifi fick vi inklusive för 17€, dyrt för rel. låg standard. Tvätten blir tvättad för oss för 6€, även det är för dyrt. ”Här blir vi inte långvariga!” Men restaurangmaten var mycket god och byn Agia Galini charmig och mysig så vi stannade två dagar i alla fall. Wifi-password var ”dontknow”, en del har då fantasi!

Poolen fylls samma dag vi åker.

Kylskåpet gick bra på 220V. och 12V men dåligt på gas och det luktade illa från förbränningen. Rensade dysan och brännaren vilket hjälpte något.

Vi lämnade campinglivet och körde norrut till Rithimno, för att slippa de värsta bergskedjorna i söder. Det var söndag och otróligt mycket folk i rörelse. Vi kom, såg och lämnade Rithimno utan ”Ohvadfint!”-upplevelse. Fortsatte mot Chania men tog av till Agios Anoufrios, en liten fiskeby strax väster om flygplatsen, för att söka lugnet inför nattsömnen. Här sprang fem fria hundar runt och bevakade oss under natten.

I bergsbyn Spili finns det gott om svalkande friskt bergsvatten

Grekiska gäss tycker inte om att behöva flyta sig för en svensk husbil
I fiskebyn Georgioupoli välsignas fisket från kapellet, kanske därför det idag är nästan helt utfiskat
Fiskebåt på väg ut, observera vårt husbilsläge.
Även tyskarna fick begravas någonstans, tyska Kyrkogården i Chania.

Viaductbygge som har förfallit (konstruktionsmiss?) i många år, är orsaken till att helt nya anslutningesvägen till Sitia inte kan användas.

Kylskåpet blev bara sämre på gas och luktade illa, så länge vi körde märktes det inte men när vi stod stilla luktade det även inne och vi vågade inte ha den på, nattetid. ”No Problem” blev ”Big Problem”. Nya reservdelar finns i Aten men det finns en gubbe, Peter i Sitia, som har de flesta reservdelar med sig. Hela hans husbil är ett reservdelslager. Inte lika långt till Sitia som till Aten men ändå långt nog. Det tar en hel dag trots att det knappt är 300 Km. Vägen är kurvig, i dålig skick, ibland mycket dålig och övervakas av otaliga hastighetskameror som ofta tar bilder, på grekisk vis, bakifrån.

Så här glad blev Toula att se Stina så snart igen.
Peter och Wovi på en trasig skoter
Stina på marknaden i Sitia
Kvällspromenaden i Sitia
Nya vänner, Toula, Stavroula och Luna

Vi hade inget bättre val, stannade ytterligare två dagar och nätter i Sitia hos Peter, Toula, Stavroula och fyrbenta Wovi, Luna, m.fl. hundar. Kylskåpet blev sotad och reparerad. ”Tack Peter!” Vi hade ytterligare trevliga sociala dagar och kvällar med våra vänner i Sitia men vi var snart färdiga med Kreta. Vi hoppade över Sougia, Paleochora och stranden vid Elafonisi, ”You can’t see it all!” Vi siktade in oss på Phalasarna på västkusten och sedan färjan tillbaka till Kythira.

Det är vackert med mycket grönt och många blommor men måste de växa även på landsvägen? Det är 150€ i böter om man går med hjulen över dubbelsträcket
Fiskarna bjöd på Raki
Där vi träffar Marina och Nikitas som bjuder oss på lunch

En annan strandnära mellanlandning
En inte helt ovanlig vy
Fyrvåningspool
Episkopi Beach, Pirgos; en mellanlandning.

På väg västerut åt vi lunch i en liten vacker by Tholos , på norra kusten, där vi träffade grekiska fiskegubbar och ett yngre MC-par Marina & Nikitas som bjöd oss på mat och raki. Ett fördröjande av resan så att vi fick övernatta vid stranden Episkopi Beach, Pirgos. Nästa dag körde vi genom Kissamos och handlade en Kretensisk handgjord lerkruka hos några Romer som började på 35€ och slutade på 17€. Sedan blev det den fantastiska stranden vid Falasarna där vi stod ensamma i tre dagar på en 6 m. hög platå, endast 50 m. från en underbar strand med härligt 22-gradigt klart vatten. Solen lyste från en klarblå himmel i tre dagar och baden blev två om dagen.

Även vid denna underbara strand börjar plasttälten förstöra miljön
Vår utsikt över Falasarna från platån
På stranden bredvid fanns några italienska turister
Stina vid stranden
Alla skall bada, ofta och länge!
Privatstrand 50 m. nedanför husbilen som står på en Platå med havsutsikt
22 gr. vatten vid vår badstrand
Solnedgång vi Falasarna

Vi stod vid den vackraste norra delen av stranden, en bra bit från turistparkeringarna. På stora stranden fanns huvudsakligen holländska och italienska turister. På vår strand endast några få. Drömläge igen!

Några får jobba hård men det finns alltid någon som tittar på
Far och mor får hållas hård emedan killingarna springer, hoppar och skuttar omkring
Getter på promenad
En kruka jag skulle vilja ha
En till jag skulle vilja ha
Den här krukan köpte jag av en Rom, budgivningen började på 35€ och slutade på 17€ och en sur min. (Själv log jag bara!)
Inget jag skulle säga nej till
Two Frappe for Sweden

Förfallet fortgår ständigt här på Kreta

Kissamos, 29 april 2017, JvH

Flower Power in Matala

Från Krigsbrott till Flower Power

Från stranden vid Tertsa gick vägen slingrande rakt upp i bergen tills vi kom till en by, Sykologos där gatan blev mycket smal, igen undrar vi vad byborna tänker när vi kör 2,5 m. bred husbil genom den lilla gatan. Själva kör de mest Fiat Panda eller asiatiska småbilar och pickuper. Antagligen är de vana vid det för det fanns ingen annan väg. Höjden ligger mellan 500 – 600 m. men även här är kullarna runtomkring kultiverade, till 95 % med olivträ. På lägre höjd hittade vi bananodlingar, småbananer, oftast under plast. Flera exotiska bergsbyar följde och överallt oliver, oliver och mera oliver.

Även bergstopparna är kultiverade med olivträd
Mera olivträd, ända upp på toppen
Molnen hänger tätt över Sykologos på 550 m. över havet
Högst upp på berget finns alltid en vacker grekisk kyrka

Vid byn Amiras stannade vi vid ett mycket stort och imponerande monument. 14-16 september 1943 utförde tyska Nazi’s en massaker. En av de värsta massakrerna som tyskarna åstadkom i Grekland under andra världskriget. Över 500 invånare från 20 byar blev mördade, huvudsakligen män över 16 år men även kvinnor och barn. Byarna förstördes eller brändes ned. Viannos massacres

Tankvärda ord på fyra språk
Konstverket i brons är svårtydd men berättar händelserna, september 1943
Monumentet vid Amiras ett tankvärt minne över någon av mänsklighetens illdåd

Lite senare åkte vi genom byn Ano Viánnos, huvudorten för tragedin. Huvudnäringar idag, tycks vara oliver och stenbrott, ekonomin i dessa bergsbyar är mycket ansträngd. Något krigsskadestånd för Tysklands illgärningar och förstörelserna har aldrig utbetalats till de drabbade familjerna i trakten. Det är aldrig för sent att betala sin skuld och det skulle passa bra i dessa dagar.

Ano Viannos, idag

Vår goda vän Bernd från Tyskland berättade en gång sorgset på engelska: ”But even today Germany is taking over all of Greece! . . . . . Lidl by Lidl!”

Resan fortsatte genom bergen och ner till kusten vid Matala, sexti-sjuttiotalets hippiecentrum i Grekland. Själv var jag på Ibiza 1965 och ’66, även där florerade hippiekulturen på stränderna. Vännen Ralph har visst varit i Matala när det begav sig! 😉

Jag frågade Stina om vi skulle göra ett besök i Matala. ”Vad skall vi där o göra?” Efter viss övertalan fick jag dock köra dit.

Flower Power, Peace and Understanding!
Vi skulle behöva mycket av det i dagens samhälle.
All You Need Is Love! Ta-ta-ra-ra-da! All You Need Is Love! Ta-ta-ra-ra-da! All You Need Is Love, Love! Love Is All We Need! Love is all we need!

Det som finns kvar av hippiekulturen på Matala är något patetiskt. En turistfälla med tavernor där sjuttiotals musiken möter besökarna, de flesta i övre medelåldern. En och annan nostalgisk figur utan tidsbegrepp, smyger omkring i 70-tals kläder fast hen är född på 90-talet, men de tillhör kulissen. Otaliga butiker som saluför turistkrams men även vackra smycken, kläder, lädersaker, handgjord hemslöjd, vykort, m.m, allt med 70-tals prägel. Stina kände sig hemma, nynnade med i 70-talslåtarna och hjälpte till att kraftfullt minska semesterkassan. Hon som undrade: ”Vad skall vi där o göra?” 

Torget i Matala är en enda stor servering
Trivsam strandpromenad
Klädbutik och Bar samsas om utrymmet
Grekiskt värre
För 50 år sedan hade jag haft på mig något annat.
Skall jag dansa?
En och annan grottmänniska finns kvar
Serveringarna hänger över klipporna
”Has Jack Sparrow been here too???”
Grekiska militärregimen 1967-1974 och grek. ortodoxa kyrkan ogillade vad som pågick i grottorna vid Matala. Peace och Flower Power beivrades.
Så ser det ut idag: Matala
Hon gillar läget
Med mördande nostalgisk reklam hyrs rummen på hotellen ut till nostalgiska turister.

Grottorna är numera avspärrade, får endast besökas med guidning och stranden är fylld med barnfamiljer som inte har en aning vad det handlade om på 60-70-talet. Hotell och annat boende med hippieprägel har vuxit till men hela byn har hundrafaldigats i storlek, med semesterbostäder. Visst var det ett kul besök men husbilen passade inte riktigt in i bilden. Inte vi heller, längre.

Endast några Km. nord om Matala finns Kommos Beach, en nudiststrand, men det blåste lite kyligt så vi behöll kläderna på och fortsatte i stället ytterligare några Km. till Ammos Beach och Paralia Afratía. En otrólig stor strand med otróligt mycket parkeringsmöjlighet. Närmaste kyrka heter Agios Nikolaos, därför väljer vi att kalla hela denna trevlige strand, på god holländska, för Sinterklaas’ strand.

Vårt läge innan dagens slut
Stranden er enorm stor, liksom möjligheten att parkera. Någonstans i bildens mitt hittar ni vår ensamma husbil.
Nej, det var inte vi som gjorde spår i sanden.

Sedan drack vi Mythos på Taverna Afrathía och somnade in till vågskvalpet.

Vi dricker Mythos på den enkla tavernan vid stranden Paralia Afrathía. Visst hade de Amstel också men det försöker vi undvika här i Grekland för att visa vår solidaritet.

Afratía, 2017-04-20, JvH

Södra Kreta

I väntan på inspiration.

Jag har svårt att lära mig det här programmet WordPress. Inte gjort för gamla gubbar. Det är ostrukturerat, ologiskt, tillkrånglat och passar inte min hjärna! Jag ångrar att jag överhuvudtaget började med det! Antagligen är det gjort för ”Dummies” så jag får väl försöka komma ner till den nivån. Dét, borde i.a.f. inte vara ett problem för det blir man (jag)automatisk med stigande ålder. Obs! Jag talar för mig själv!!!

Östra Kreta

Som all har förstått redan har jag ingen tid över att skriva på denna blogg. Våra liv har varit alldeles för händelsefulla med upplevelser och socialt umgänge som orsakat denna tidsbrist. Vi mår himla bra trots att vi förväntade oss mera av vädret. Inte för att det är dåligt men för att det lätt blir lite kyligt på kvällen och så blåser det lite friskt ibland. Men idag har Stina badat igen och nu har vi tappat räkningen. Badvattnet håller nästan 20 grader.

Jag kommer att fylla på här så småningom, när inspiration och tid finns.

Norra Kreta

Vitsentzos Kornaros, byggd i Ålborg 1975, gick i många år i Channel Traffic som Pride of Winchester och Viking Viscount, nu mellan Piraeus – Kythira – Kreta
Chania
Stina i Chania
Vår väckarklocka för dagen var tidigt uppe
Påfågelhanne vid minoiska palatset
Träbalkarna som höll upp palatset är återskapade i betong
Här bodde Greta Garbo, ”according to Evans”
De återskapade freskerna är mycket vackra trots sin ungdom
Vackra krukor, sannolikt från en senare period
Invändig rekonstruktion, ”According to Evans”
Rekonstruktion och äkta gammalt blandas friskt.
”According to Evans”, såg det ut så här men ingen vet egentligen.
Det mesta av palatsets grundstruktur är återskapat med hjälp av betong.
Franska konstnärer har skapat reproduktioner av freskerna
En vacker grekisk kruka förhöjer sannolikheten
Mycket går att skapa med nutidens material
Drottningen framför sitt palats
Sevärt ja! Mycket engelskt antagande men turisterna gillar det!
Rekonstruktion ”according to Evans”
En av ingångarna till kung Mínos palats
Uppfarten till det Minoiska palatset i Knossos
Överblicksbilsd av Minos’ palats
Det finns en hel del nya goda motortrafikleder på Kretas norra kust som mjukt slingrar sig genom det gröna landskapet
Vyn norrut mot Setia
Vyn över kusten efter Agia Nikolaos på den ringlande vägen till Sitia
Viadukten som aldrig blir färdig
”Something is wrong” med denna viadukt. Anslutningvägarna är helt klara men bygget på viadukten har avstannat helt.
En helt ny men öde tillfartsväg till Sitia
Sitias nya tillfartsväg lär inte bli färdig pga en viadukt som är behäftat med något fel
Wovi kommer springandes emot oss, i full fart när han får syn på oss.
Wovi är glad att se oss igen
Det oskiljaktiga paret Peter och Wovi skall hämta vatten på scootern

Wovi har hittat Bonnies plats under bordet.
Wovi har till slut även hittat Bonnies plats i sängen
Men Wovi har inte lärt sig hur hon kommer ner igen.
Wovi’s kompis har också hittat sin plats hos oss
Vattenpark vid hamnen i Sitia
Strandpromenad i Sitia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapsali

Vår trygga plats i Kapsali
Rakt nedanför kyrkan står vi säkra

Se Kapsali och sedan dö? Nja, liksom Capri och många andra vackra platser i världen, skall vi inte slå oss till ro och vänta på döden på Kapsali heller. Det finns så mycket mer att se ännu. Men visst har vi blivit förälskade i Kapsali och det kan lika väl gälla för hela Kythira men Kapsali får bli symbolen för vår sinnebild av denna mycket speciella ö som nu efter andra besöket, bekräftar att det är en av de finaste platser vi har varit på med husbilen.

Vår favorit Kapsali

Kythira ligger 10 Km söder om Peloponnesos, en dryg timmes båtfärd från staden Neapoli till den nya hamnen Diakófti på Kythiras ostkust. Enligt den grekiska mytologin är Kythira födelseplatsen för gudinnan Afrodite. Kythira karaktäriseras genom renhet, enkelhet, stor mångfald i den unika naturen och det dramatiska landskapet. Den ständigt närvarande stillheten är överväldigande. Här finns inga spår av massturism. Även under turismens högsäsong är det lätt att hitta avskilda stränder. Småbyarnas torg andas ett lugn där du lätt glömmer tiden, njutandes av en frappé, en öl eller en ouzo. Här är rent, inga plastförpackningar eller andra sopor utefter vägarna och inga gatuhundar. Det är lätt att tycka om Kythira med risk att bli förälskad.

Turistinfo, Frank van Weerde som kan Kythira bättre än öborna själva.

På senare år har ön blivit populär hos ”hikare”. Många är de rutter av oasfalterade vägar, stigar och tracks som leder till övergivna byar och genom imponerande raviner som tillsammans med mångfalden av växter, blommor, örter och vilda getter gör Kythera till ett riktigt gångparadis.

Under årtusenden har vindar från de omgivande haven format den bergrika ön, dess stränder, branta klippor avbrutna av djupa vikar och vackra sandstränder.

Kythira har varit en knutpunkt för handelsrutter till sjöss sedan flera årtusenden. Från början en minoisk koloni, har den vanliga raden av erövrare, barbarer, plundrare och pirater våldfört sig på ön genom tiderna. Fenicierna, Romarna, Bysantiner, Venetianer, Turkar, Ryssar, Fransmän, Engelsmän och Tyskar har alla varit intresserade av att härska över ön för dess strategiska läge, några föredrog att plundra och totalförstöra städerna när de fördrevs av nya härskare, andra massakrerade hela befolkningen (Hayreddin Barbarossa 1537).

Kythira är ca. 15% mindre än Orust men har sammanlagd bara ca. 3200 invånare fördelade över sextiotalet små byar och några större orter. Alla bebodda orter står i förbindelse med varandra genom ett omfattande nätverk av relativt smala vägar, de flesta asfalterade. Växtligheten på ön är så frodig att buskarna ofta växer in på vägarna, gör dem på många ställen ännu smalare och ingen tycks finna det nödvändigt att hålla efter beskärningen. Vägarna kröker sig runt och över de mjuka kullarna, följer bäckar och åar än på ena, än på andra sidan av vattendragen som är många och de har genom tiderna grävt djupa dalgångar och raviner.

Kythira är en bergig ö med ett dussin bergstoppar kring 450 m det högsta berget är 506 m. högt. Många byar och småstäder ligger utefter kusten vid stranden men huvudstaden Pótamos ligger mitt på ön på 450 m. höjd.

Orten Livadi påminner om en lång gata i ”Vilda Västen”, här finns förutom restauranger och serveringar, de flesta affärer och byn försöker utveckla sig till öns ”shoppinggata” med lite mera mondäna butiker.

Flygplatsen heter Alexander S. Onassis Airport även känd som Kithira Island National Airport, som ligger på 300 m. höjd mellan Diakofti och Potamos. Flygplatsen trafikeras av Olympic Air, huvudsakligen till Athen.

Den bofasta befolkningen på dagens Kythira minskar fortfarande emedan sommarboende Athenare ökar men även Holländare, Italienare och Fransmän hittar hit. Som mest bodde det 14500 Kythirianer på ön (1864). Sedan startade den stora emigrationen fram till 1960-talet. Under dryggt hundra år drog nästan hela öns befolkning iväg, främst till Australien men även Amerika, grekiska fastlandet och Tyskland. Kapsali och Agia Pelagia var emigrationshamnarna där de äldre kvarvarande öbor tog farväl av sina yngre nära och kära. Denna stora folkförflyttningen går som en röd tråd genom öns sentida historia. Men många kom tillbaka och många kommer tillbaka än idag på sin årliga semester. Det talas mycket engelska på ön och särskild den typiska australiensiska dialekten hörs ofta. Det sägs att det idag finns 80.000 från ön härstammande Kytherianer i Australien. 

Vi hade tur med vädret, mycket sol och 20 C. i skuggan. Två nätter stod vi på kajen i Kapsali. Vi åkte till den australiensiskt talande bagerskan i Livadi som kom ihåg oss från förra året.

Bagerskan i Livadi, Irini: ”Nice to see you again, Sweden” (på australiensiska) Hon bodde 17 år i Australien men fick hemlängtan till Kythira.

Vattenfallen i Mylopotamos skulle få en ny chans för att se om det fanns någon vatten i år. Och visst var det mera vatten än förra året men det säger inget om mängden för då var den helt torr. Vi gick hela spåret genom ravinen vilket inte var enkelt, det tog cirka en timme ner och två timmar tillbaka. Men det var så vackert grönt i den sagolika dalgången där en tre timmars symfoni av porlande vatten vägledde oss. Och vilken skönhet av vilda blommor! Många Kytherabor fick  söka sin livsnäring utefter vattendraget, var femtionde meter hittade vi förfallna stenhus. Otróligt vackert!

Den gröna djungeln i Mytopotamos
Vattenfall Mylopotamos

Vår nattparkering hittar vi sedan på stenbryggan i den nordligaste byn med vackra stranden, Plateia Ammos, i lä av en vägg till vågbrytaren i betong. Här på stranden gjorde Stina pemiärdoppet i havet. Nästa dag nyttjades lunchen i Agia Pelagia för att sedan besöka Potamos där vi står kvar på parkeringen för att gå på marknad nästa dag.

I lä på stenpiren i Plateia Ammos

På söndagar är det marknad i Potamos. En marknad där befolkningen saluför sina hemgjorda eller odlade produkter, grönsaker, inlagda oliver, frukt, marmelad, honung, ostar, olja, hemslöjd, m.m. allt biologiskt producerat. Marknaden fyller även en stor social funktion, en trevlig mötesdag för befolkingen som kommer hit från hela ön. Hela torget är en enda stor servering där folk träffas och pratar. Vi hade också kul och fick flera nya bekantskaper. Folket här är så vänliga välkomnande och nyfikna. Kommer du någonsin till Kythira, se till att du kommer till Potamos på en söndag!

Marknaden i Potamos säljer lokala biologiska produkter
Marknaden i Potamos
På kafé i Potamos

Runt torget står bilarna parkerade hur som helst på Grekiskt viss och vi fick vänta till efter marknadens slut innan vi kom ut från parkeringen.

På vår väg tillbaka till Kapsali fördrev vi ett par timmar med ett besök i den underbara gamla staden Chora (Kythira Chora) och kastellet  Kastro Chora, en stor borg som ligger högt upp på ett berg ovanför Kapsali.

Kastro Chora

Tillbaka till hamnen i Kapsali på vårt fina ställe eftersom restaurang Limoni, strax runt hörnet, nu hade öppnat och vi var hungriga.

I Kapsali mår vi bra

Vi stod kvar i Kapsali även den natten men det började bli dags att åka till Diakofti för att lämna Kythira med färjan ”Vitsentzos Kornaros” som dagen efter, på fem nattliga timmar skulle segla oss till Kissamos på Kreta. En underbar vecka på Kythira har gett oss många nya intryck att smälta. ”Kreta, vi är på gång!”

Kythira, måndag 3 april 2017, JvH

Kaliméra Εlláda

Goddag Grekland!

     Hos den grekiska gränspolisen och tullen måste man ofta lämna bilen och gå fram till ett glasat rum med öppna glasfönster. Idag tas handlingarna emot av två trevliga tjänstemän. Denna kväll strax före mörkret var det ovanligt lugnt, bara vi på ingång. ”Kalispéra!” ropade jag högt. ”Kalispéra!” svarade båda. Jag lämnade alla handlingar till den yngre grekiska polisen som gav våra pass till en annan polisman i tjusig fransk uniform, han var från Frontex och höll våra pass mot ljuset och tittade genom det lilla fönstret i våra pass. ”Do you see our lucky stars?” undrade jag leende. Han skrattade brett. ”Brand new, fine passports! Though they are different?” – Jag var snabb: ”The one with the stars is mine, Dutch, the other one is not as good, Swedish it’s my wife’s. Alla skrattade. Jag fick handlingarna tillbaka, sedan kom en skäggig grekisk tullare som frågade om vi var på ”holiday” och hur länge vi skulle stanna i Grekland. ”The rest of our remaining live is a holiday, and this time we stay at least 2 month, we love Greece and the Greek people!” Han flinade ”Yes very nice but there’s something I know about the Greek people, that you don’t know!” – What’s that?” undrade jag försiktigt. – ”There’s something wrong in the head!” Han pekade med fingret på huvudet. ”Look around, look at our economics!” Snacket kom igång. Vi hade riktigt roligt där vid gränsstationen, en helt annan stämning än vid de tidigare gränserna. Det kändes härligt att vara i Grekland igen och vi somnade lyckligt på parkeringsplatsen i Ioannina, nedanför den kraftigaste belysningsstolpen.

     Nästa dag, vaknade vi vid åtta av romernas prat. Det fanns flera romer omkring oss som övernattade i bilar, vi hade redan sett dem igår men de besvärade oss inte annat än att de pratade högt och mycket. Vi behövde ändå en väckarklocka, för vi hade bestämd oss att köra den långe jobbiga vägen ner till Messolonghi. Det var det vi trodde, ja! Den nya fina motorvägen är nästan helt färdig, några kortare bitar saknas ännu vilket medförde att det var helt gratis för oss, denna gången. Nästan 200 Km på mindre än fyra timmar inkl. lunchrast och fotopauser. Tidigare år kunde det ta oss en hel dag på mycket dåliga vägar. Dagens körning var rena nöjet. Antagligen blir vägen helt färdig till nästa vår, då vi kan åka från Ioannina till Patras på högklassig motorväg på mindre än fyra timmar. Och om Albanerna kan bli färdiga med sin del och anslutningen SH1 till SH4, kring Fier, så kan vi köra Shkodër – Ioannina – Patras på en dag.

     Men nu var det söndag den 19 mars, allt var stängt, vi ville stanna i Messolonghi för att köpa ett Prepaid Internet Sim-card hos Cosmote, på måndag morgon. Vädret var fortfarande fantastikt så vi åkte ut till stranden vid Tourlida för övernattning där.

      Dagen efter åkte vi in till stan, hittade lätt till Cosmote och fick betala €35 för 5 GigaByte, 4G i 30 dagar. Det var dyrt, dubbelt så dyrt som Wind (3G) och Vodafone men nu har vi internet även på ödsliga stränder där vi med Wind inte har en chans. Wind har ofta fungerat bra också men bara i städer eller tättbebyggda områden, på stranden går det ner till 2G eller inget alls, så det fick kosta lite extra. Efter lunch körde vi över Rio-Antiriobron för €13,30.

På stranden vid Kastro-Kyllini hittade vi vår plats i solen, tillsammans med två andra husbilar från Tyskland. Vi har bara några få mil till Camping Aginara där vi dagen efter drar in för att göra treveckorstvätten. Men först bättrar vi på färgen och dricker öl vid stranden.

     Angelika ser på långt håll vem som kommer och hon är glad att se oss igen, på fyra år har vi nu varit där både på ner- och uppvägen, ca. 8 gånger. Vi trivs där men stannade bara två nätter. 3 tvättmaskiner och god torka gjorde det vi kom för.

     Framför oss hade vi en annan lång dagsresa (trodde vi igen). Från Aginara i Glifa till Bozas, Asopos. Från nordvästsidan av Peloponnesos till västsidan av Pelle på Näsets pekfinger. Tidigare kunde även den resan ta en hel dag. Även här har byggts flera nya vägar, motorvägen A71 har blivit färdigt och flera anslutningsvägar har blivit nyasfalterade. Kostnaden i motorvägsavgift blev €3,10 + €7,20, väl värd sitt pris igen.

     Vi åkte alltså från Glifa – Gastrouni – Pyrgos (handlade på Lidl) – Eleya (åt lunch) – Kalo Nero E55 – rel. ny motorväg A7 och helt nya A71 till Sparti – förbi Sparti går en delvis helt ny väg 86 söderut till Skala – Moloai – Asapos till vår favoritplats Bozas.

     På Bozas är det svensk sommarväder, 20 gr C. i skuggan, mycket grönt, många blommor, dofter av örter. En lätt sjöbris gör det uthärdligt att sitta i solen under Tamarisken och njuta av en Amstel. Synd att restaurangen inte har öppnat ännu.

     För ett år sedan vid samma tid, var det en liten sjuk, utmattad, utmärglad och uttorkad hundvalp som tog en lott hos oss och vann högsta vinsten, vi lyckades rädda stackarn till livet och gav honom en framtid hos en familj som bor i byn inte långt härifrån. Vi hoppas få återse ”Bozakos” här på Bozas denna helgen.

     Lördagen var den soligaste hittills, 20 C. i skuggan, 30 i solen men bara 18 i havet. Vi blir lättbrända innan vi sätter oss i skuggan under markisen.  Söndagen var lagom varm med lätt molnighet och på eftermiddagen kom Bozakos med familj och hälsade på oss. Ettåringen hade vuxit till en mycket livlig frisk unghund som inte alls ville känna igen oss och bara var intresserat av att springa runt och leka. Vi fick två stora påsar med appelsiner och citroner av Adriana, George och Milena.

På måndag var det dags att proviantera igen och fylla på LPG-gas. Därefter körde vi till Plitra, endast 2 Km söderom Mpozas (uttalas Bozas) men vi körde via Asopos och då blev det 10 Km. Här stod vi under Platanerna på en stor parkering vid hamnen och stranden. 36.6881,22.8389

I skuggan under Platanerna i Plitra
Plitra en idyll med mycket plats

En vacker plats med många parkeringsmöjligheter runtomkring, i denna trevliga by med sina vackra stränder. Många vattentappställen fanns vid fiskehamnen. Vi är lite förvånade över att vi inte hittade hit tidigare år. Efter lunch följde vi hela kustvägen till Elafonisos och fann flera fina husbilsplatser.

Grönt med många blommar, Grekland på våren

 Egentligen var det tänkt at vi skulle köra den ombyggda nya vägen mellan Monemvasia och Neapolis som nu verkar vara färdig. Det får bli en annnan gång, den gamla vägen har vi kört flera gånger, en mycket naturskön väg. Kustvägen mellan Bozas och Elafonisos blev istället en ny och positiv upptäckt för oss.

Porfyrousa, ett tryggt och välhållet fartyg

Väl i Neapolis körde vi direkt till Vatika Bay och köpte biljetter till nästa dag kl.12.30 till Kythira.  Även den biljetten hade blivit dyrare och vi fick betala €102. Mycket dyrt för 1½ timmes färjeresa. Vi parkerade för natten bredvid basketplanen framför skolan, då fick vi en väckarklocka igen. Sedan gick vi på stan och åt läckra Pitas. På natten kom det först lite regn och sedan kraftig vind som ökade till en styv kuling, även på morgonen höll den i sig.

Ensamma står vi på kajen vid färjan

Kl.11.30 stod vi på kajen framför färjan  Porfyrousa. Inga husbilar, inga lastbilar, två skåpbilar och två personbilar. Mindre än 15 passagerare och en besättning på 8 man. En nästan tom färja hade i den hårda vinden svårt att lätta sina ankare och kasta loss alla förtöjningar men Grekerna är skickliga sjömän.

Vi kastar loss från mysiga Neapolis
Här fanns inte plats för en höna till, på förra årets resa innan Påsk
Även loungen är helt tomt på folk
Förra året stod här proppfullt med bilar, helgen innan Påsk

Första delen av färden gick i lä, tätt intill land sedan gick den korta färden tvärs över sundet på en slör till undanvind, utan svårighet och 13.45 seglar hon in i den trygga hamnen Dhiakófti. Här står vi i lä av berget även för natten. Vinden blev nordlig på natten och ökade igen, vi skakades vakna alldeles för tidigt, ingen trevlig väckarklocka, pratiga romer och tidiga skolbarn är mycket bättre. Vi körde till byn Livadi på ön, till rederiekontoret för Lane Line. Samma kvinna som förra året, Ioanna, var betydligt lugnare nu än då. Kan också bero på att vår framtoning förra året inte var den bästa då vi såg ut som orosmoln för att beklaga oss över den uteblivna färjan till Kissamos. Idag däremot, var vi som två lysande solar. Vi fick en bekräftelse av tider, priser och bokning. Sedan går vi till bageriet och kör husbilen till ”vår plats” i  Kapsalis hamn.

Kapsali hamn, i lä för alla vindar
Kapsali hamn med toalettbyggnad
Kapsalis öde hamn, vilket lugn! Ja vi hittade den enda öppna tavernan i denna sommarmetropol!

Vinden är fortfarande frisk, temperaturen bara 14 gr, molnigt och restaurang Lemoni har inte öppnat ännu. Skit också! Men vi skall väl hitta en annan restaurang att fira Stina’s födelsedag och vi är ju tillbaka på vår älskvärda husbilsplats. Wind 4G Internet med 30Mbit/s. Vi saknar ingenting. I morgon skiner solen igen!

Kapsali, onsdag 29 mars 2017   JvH

Shqipëria

     Albanien på albanska kallas Shqipëria vilket betyder ”örnarnas land”. Enligt en gammal sägen skulle Albanerna härstamma från en svart örn vilket avspeglas i nationsflaggan. Det vi vet idag är att Albanerna härstammar från antikens Illyrien sedan 4000 år f.Kr. Den illyriska civilisationen är en av Europas äldsta. Under lång tid var Albanien en provins i Romarriket. Tidig medeltid härjade Slaver och Serber för att ersättas av Turkar under medeltiden. En tredjedel av befolkningen flydde, ca. 100 Km över havet, till södra Italien. De kvarvarande fick konvertera till Islam. Albanien blev Osmanskt i ca. 500 år. Början 1900-talet kollapsade det Osmanska riket vilket startade Albanernas självständighetssträvan som de fick 1912. Kungadöme och Republiker växlade av varandra tills italienska fascisten Mussolini ockuperade landet och ersattes av tyska fascister 1943.

     1944 befriades landet helt på egen kraft av albanska Partisaner under ledning av Enver Hoxha och en mycket auktoritär kommunistisk regim satta djupa spår fram till 1991. En stor del av befolkningen utarmades ytterligare 1997 då konkursfärdiga investeringsfonder lekte med pyramidspel och Albanernas pengar, de som hade några pengar kvar. Samma år utbröt uppror som resulterade i total anarki och förde landet till randen av inbördeskrig och total sammanbrott. Albanien lyckades dock stabilisera sig. Ca. 3 miljoner Albaner blev från en dag till en annan, offer för den fria marknaden i det politiskt öppnade landet som blev en parlamentarisk demokrati, medlem i FN, NATO och frihandelsorganisationen CEFTA, sökta EUmedlemskap 2009 med kandidatstatus 2014.

     Lidandet har varit enorm, även i modern tid. Fattigdomen är ofantligt, arbetslösheten mycket hög, korruptionen utbredd. Många Albaner vill emigrera till Västeuropa. 20% av befolkningen arbetar utomlands (främst Grekland och Italien) och ca. 20% av befolkningen lever på mindre än 20 kr. per dag. Tillväxten är positiv och turismen är ständigt ökande vilket ger ett enormt BNP-tillskott. Ingen annanstans i Europa är kontrasterna, på alla tänkbara områden, så stora som i Albanien. Samtidigt utstrålar Albanerna nyfikenhet, vänlighet, hjälpsamhet och tolerans. Det finns hopp för Shqipëria.

Det var en mycket kort och förenklat historialektion. Den är nödvändig för att få förståelse för varför saker och ting är och sker på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Kunskap är vägen till förståelse.

Fortfarande ett mycket vanligt transportmedel i Albanien

     Vår väg från Podgorica till Albanien M18/E762 går via Tuzi runt nordostspetsen av Lake Shkoder. Tuzzi är en livlig liten stad med mycket folk i rörelse och alldeles för många bilar. Vägen är mycket bra men även här, kantas den av oändligt mycket plastskräp och man förbannar plasten eller folket som inte har tillräcklig vett att samla ihop det till återvinning eller destruktion. Nu drar det ner hela intrycket av en vacker natur, en kultiverat landsbyggd och lagom stora livliga städer och byar.

     Vid gränsen är det viktigt att man stannar vid Stopskylten, stänger av motorn, väntar tills en arm kommer fram ur luckan vid själva posten som vinkar en fram, startar motorn, kör fram till luckan, stänger av motorn och räcker fram de öppnade passen, fordonshandlingar och gröna kortet. Det dröjer ca. 2 minuter sedan stämplas passen, ”klick-klack” och alla handlingar kommer tillbaka ur det lilla fönstret. ”Goodbye!” Vi startar bilen och ställer oss i kö till nästa postering för att komma in i Albanien. Samma procedur där fast nu får vi höra ”Welcome to Albania!” Ombyggnaden av de åldriga posteringarna och flera långtradare i samma kö medförde att hela proceduren vid gränsen tog nästan en timme. Det går betydligt fortare vid kustgränsstationerna.

     Vägen i Albanien till Lake Shkodra Resort är en fröjd, ovanligt mycket polis utefter vägen som kontrollerar hastighet och pappershandlingar. De har aldrig stoppat oss, så snart de ser att vi är en utländsk husbil vinkar de förbi oss eller låtsas inte se oss.

     Efter en solig dag på Lake Shkodra resort åkte vi genom Shkodra som är en kul upplevelse men vi skulle till Berat och världsarvet som ligger högt upp på en kulle och det kändes fortfarande i vaderna tre dagar senare. Nåväl nu har vi sett de flesta stora sevärdheterna och all världsarv i Albanien. Efter Berat hamnade vi på en mycket bra, familjeägd husbilscamping ”Berat Caravan Camping”. Modernt sanitär och bra dusch.

Lite lugn, ro och vila på ”Berat Caravan Camping”, här finns plats för 40 husbilar men vi var ensamma. Fantastiskt hjälpsamma, sympatiska, och vänliga ägare.

     Flera nya vägar har byggts även till Berat som tidigare år var katastrofalt dåliga. De är ofta raka, breda, nyasfalterade som utmanar fortkörarna.

     I bland ser vi körskolebilar och vi undrar vad de lär sig där och efter hur många lektioner de får sitt körkort. Efter Montenegro är nog Albanerna nästsämst i den europeiska klassen. Man skall alltid ligga steget före och kunna föreställa sig vad våra medtrafikanterna kan hitta på. Att köra bil här och särskild i städerna befrämjar humorn och skrattmusklerna, det är n.l. ingen ide att reta upp sig och blir förbannat för de tolererar vilken idiotisk trafiköverträdelse som helst och tycker att det är helt normalt. Har man stor modern bil går det oftast fort, alldeles för fort. Trots att poliserna är så många, för de ojämn kamp mot alla trafiksyndare. Ingen annanstans har vi sett så många och stora minnesplatser över trafikomkomna, vackra marmor minnesstenar ofta med bilder och t.o.m. ungdomar i helfigur, står utefter de oftast nya vägar. Smyckade med blommor i överflöd, äkta eller i plast. Det borde vara en avskräckande signal för dödsföraktande Albanska ungdomar men minnesstenarna finns med korta mellanrum och blir bara fler och fler. Arbetslös albansk ungdom har väl inte så mycket annat att göra än att leka och köra fort med sina bilar, jag kan i.a.f. inte förklara det på annat sätt.

     Idag kom vi endast någon minut efter en sådan höghastighets olycka där två bilar blev totaldemolerade och minst två personen satt svårtskadade fastklämda i var sin bil. Närmare tragiken än så här kan man inte komma och vi är glada att vi inte kom en minut tidigare. Flera bilar hade stannat, folk skyndade till så vi kände oss inte nödvändiga, körde vidare och mötte efter ytterligare några minuter, många poliser, ambulanser och räddningstjänsten.

     Efter Berat bestämde vi oss för att lämna Albanien via Fier – Tepelene – Gjirokastër, över den nästan nya SH2 till Kakavia och Ioannina i Grekland. En fantastisk vacker väg som uppmanar till flera långa pauser.

Alla Amstel reklamskyltar som var ett totalt dominerande inslag för några år sedan, har försvunnit och ersatts av andra varumärken. 

Så länge det finns gräs, håller de sig oftast vid sidan om vägen
Här säljs färggranna plastblommor som man hittar vid alla minnesmärken utefter vägarna
Landet har en fantastiskt vacker natur
Han kanske kommer igen? Recep Erdogan Pasha av Tepelene?
Herden leder sina får
Får, lastbilar och bonde med några kor på ett icke färdigt vägavsnitt
Han äger två kor och har transportmedel
En mycket fattig jordbruksfastighet
Godsägaren på väg till? Obs! Det är vägrenen till motortrafikled
Ständiga trafikkontroller, inget som drabbar oss. Det verkar som de inte ser oss en gång.
Elbar är ölen som har trängt undan Amstel, åtminstone i reklamskyltar
Skor i alla sorter och mått
Begagnade bildelar säljes utefter gatan som vilken affär som helst
Med lägre målsättning kan man bli snabbare färdig
Äggförsäljerska utefter vägen
Några har stora planer
Ibland får man flytta in på nedervåningen i väntan på fortsättningen.
En del har kommit långt, vackert och lyxigt
Lån att bygga hus finns inte, bygget fortsätter när man har råd
Hen lär aldrig få pension. Obs. halta hoven
Åsnan är vanlig på landet som transportmedel och lastbärare
Lite lugn ro och vila på CamperCamp i Berat, här finns plats för 40 husbilar men vi var ensamma. Fantastiskt sympatiska, vänliga och hjälpsamma ägare
Poliskontrollerna är många
Akvarium på gatan. Färskare fisk går inte att handla
Hundmöte vid sopcontainern utanför kiosken
Skolklass på utflykt
Dubbelparkeringar och cykla på fel sida är vanligt

Vägen ut ur Sverige

Åldern tar ut sin rätt!

     Egentligen skulle vi ha kommit iväg onsdagen den 1:a mars men vi är duktiga på att hitta anledningar att ställa ut avgången. Det ena är inte gjort och det andra måste göras först, så vi väntar ytterligare en dag och lastar fler onödiga saker i husbilen. Ju längre man fördröjer avresan,  ju mer ”skit” får man med sig.

Till råga på allt börjar det snöa, tur att snödäcken är monterade.

     Måndag kl. 12.00 lossar vi äntligen handbromsen. ”Det är mycket nu!” Apoteket, Varekilsboden, tanka diesel i Kållered, tanka LPGgas i Frölunda, SS Bil & Båtbehör i Askim, m.m.  Kl.18.00 parkerar vi på husbilsplatsen i Varberg, bredvid Stenaterminalen, här finns el i uttagen. I sista stund fick vi en billig biljett Varberg-Grenå med Stena Nautica. Skall vi koppla landström? Vad skall vi ha ström till? Efter en halvtimme går batterierna på knäna, 12,3V. Vad i helvete? Vi kopplar landström. Det laddar på tok för hög spänning! Vad är nu detta? Efter tjugo minuters mätning och felsökning kommer jag fram till att de här batterierna inte kommer att klara våra behov särskild länge på de grekiska stränderna och där finns ingen landström. Goda råd är dyra. Var är närmaste Biltema? Halmstad? Varför har dom ingen affär i Varberg? Klockan är 18.45. Vi hinner till Halmstad! Kl.19.30 inhandlas 2 st. nya 95Ah AGM batterier hos Biltema i Halmstad, kostar bara 1850 kr./st. Monteringen kan vänta till någon annan dag, vi känner oss tryggade men vårt hus på hjul börjar bli tungt.

     Väl tillbaka i Varberg behöver vi göra lite ekonomiska omflyttningar på våra konton. Var är kortläsaren till laptoppen eller digipassen? Utan dem kommer vi inte in i internetbanken för att göra bankärenden. Va’? Har vi glömt dem hemma??? Det kan inte vara möjligt!!! Vi söker igenom hela bilen i en timme, inga dosor, ingen kortläsare! Färjan går kl.07.00, vi har hela natten på oss att köra Varberg-Orust tur & retur. För nå’ra jävla dosor? Hur hade du tänkt att göra bankärendena de närmaste tre månaderna?  Vi åker! . . . . . . . . . .  . . . . . Man skall aldrig ge sig, just när vi var på väg att ge upp! Bingo! Jag hittade dem i en blå box som skulle ha lagts i kassaskåpet men den hamnade i verktygslådan. Suck! Suck! Stön! Stön! Visst är det enklare att stanna hemma men det är inte lika roligt.

     Kl.06.30 rullar vi på Nautica, lugn resa över, lugn resa från Grenå till Kaltenkirchen där vi står på en av våra favorit husbilsplatser,  den har allt och är gratis,  för rast och en god natts sömn.  Nu har vi kommit iväg i alla fall.  Vi är nog lite ringrostiga eller så tar åldern ut sin rätt.  Skit samma!

Husbilsplatsen HolstenTherme i Kaltenkirchen

     Vi sover dåligt och är uppe tidigt, det har ju fördelen att vi också kommer iväg tidigt. För oss är allt före klockan tio tidigt och idag hinner vi köra  620 Km med endast några kortare raster, Kl.16.30 står vi på en av Sydtysklands trevligaste ställplatser, Marktleuthen. Här stannar vi imorgon, en tvungen vilodag, för att byta bodelsbatterierna. Herr Thomas Schirmer, den mycket trevliga ägaren, välkomnar oss och när vi har förklarat vårt dilemma får vi lov att ställa de gamla batterierna i ett förråd för avhämtning i slutet på maj. Dessa är nämligen inte helt slut ännu, sommartid duger de bra till båten så de skall hem till Orust men de är lite väl  tunga att släpa med sig i tre månader. https://wohnmobilstellplaetze.wordpress.com/stellplatze-inland/marktleuthen/

Marktleuthen

Från Marktleuthen går snabbtåget utan stopp till södra Österrikes Unterschwarza hos Thomas & Ulli som driver HusbilsCamping med Restaurang och har svärsonen Oliver Kocht som chefskock. Middagen serveras efter 20.00 och är bättre än utsökt. I år har de fått ordning på sin Wifi så nu har den här Husbilsplatsen blivit femstjärnigt. http://www.dorfheuriger.eu/

Dorfheuriger Thomas & Ulli Camping & Stellplatz & Restaurang Oliver Kocht

     Dagen efter lyser solen från en klarblå himmel men vi börjar med en 5 Km promenad till byn för att handla lite färskvaror och bröd. Resten av dagen ligger vi och solar mest hela dagen för att skapa grundfärgen för kommande färgläggning. Vi är bleka som vandrande zombies men det skall det snart blir ändring på.

     Nu har vi redan gjort två vilodagar på sex resedagar. Dax att blåsa på!Söndagmorgon passerar vi bron vid Mureck in i Slovenien som vi drar igenom på en timma via Lenart och Ptuj.  Att betala 15 € för en Vignette för att köra på en motorväg, som i vårt fall endast blir 30 Km lång, känns onödigt. I Kroatien dyker vi däremot, utan att tänka på kostnaden, på motorvägen A2 till Zagreb och A1 till Sibenik där vi tillfälligt viker av till Lozovac för att vila en natt på Autocamp Marina för 100 Kuna (12€).

Måndagsmorgon fortsätter vi på A1 så långt det går ända in i Bosnien-Hercegovina.  Kroaterna tar 58 € för 580 Km förstklassig motorväg, den är mycket glestrafikerad. Bosniakerna tar 5 € för de sista 5 kilometerna, där vi är helt ensamma. Här kan vi prata om ”näriga”. Jag har alltid undrat över fortsättningen på denna fantastiska motorväg, vart den kommer att leda och vem som skall betala den?

Vi fortsätter till Mostar där trafiken och gatubilden påminner väldigt mycket om Tirana, fast t.o.m. där är det bättre organiserat än här.  I vilket fall som helst är denna del av Bosnien-Hercegovina minst lika plastig som i Albanien. Skräp och plast överallt och ett kaos av vägarbeten och gatuomläggningar.

Bron ”Stari Most” är tveklöst mycket vacker och sevärd men en turistfälla av stora mått och det är länge sedan vi såg så många Japaner och Chineser på ett och samma ställe.

En av de s.k. ”touristguider” med snygg legitimationsbricka på bröstet, springer på mig och berättar påstridigt och närgånget att hans far, farbröder, bröder, m.fl. dog på bron. Han informerar inte mycket om bron men väl om sig själv och tigger pengar för att underlätta hans lidande. När jag ger han en Euro tror jag ett kort ögonblick att han skall kasta den tillbaka på mig. Han blir sur och försvinner. Girighet är ett bättre ord än närighet för dessa människors patetiska beteende. Det är sorgligt i dubbel bemärkelse. Och så kommer nästa ”guide”. Försäljarna i alla suvenirbutiker ser med hoppfull blick på en tills de upptäcker att jag inte är intresserad, då förändras blicken till något ingetsägande eller som jag ibland uppfattar det, förakt. Sannolikt har jag fel som vanligt, jag bara inbillar mig. Vi upplever flera irritationsmoment men det räcker så, jag berättar inget mer om det. Vi drar vidare men trafikkaoset avhåller oss från att fortsätta till Sarajevo som planerat.

Vi ångrar oss och försöker få en annan bild av Bosnien-Herzegovina genom att köra via Trebinje till Niksic i Montenegro. Fel val igen! Vägen, den 115 Km långa M6, är en katastrof med undantag av några kilometrar och kantas av otaliga mindre soptippar och ändlöst mycket plastskräp.

I Trebinje väljer vi istället vägen till Kroatien. Rätt val! Det var en befrielse att komma tillbaka till ”civilisationen” vid Dubrovnik. Som jämförelse har vi betydligt finare intryck av både Montenegro och Albanien där långt ifrån allt, heller inte står rätt till. Visst är vår endagsbild av Bosnien ensidigt negativ och bedrövlig och jag beklagar det verkligen men jag har faktiskt ingen lust att klä in dagens intryck i något förskönande. Sanningen skall inte förvrängas. Möjligtvis kan jag försöka inbilla mig att vi har helt fel, att vi hade otur och att Bosnien-Hercegovina också har något vackert att erbjuda oss. Vi betvivlar inte att så är fallet och vi ändrar oss mer än gärna men det får bli en annan gång.

     Det är mörkt när vi passerar den Bosnien-Kroatiska gränsen och vi känner vägen till Autokamp Kate i Mlini allt för väl, det tar  bara tio minuter. Kate har inte öppnat ännu men vi har pratat med ägaren och vet att grinden är öppen. Här får vi en lugn natt.

    Följande morgon kör vi 4 Km tillbaka till Lidl i Cibaca för att veckohandla. Vår planering är kort/enkelt och vi väljer kustvägen söderut.

Det första vi lägger märke till i Montenegro är att det är betydligt renare längs vägen än förra året och att de har anställt mycket städfolk att rensa utefter gator, torg och vägar. Att köra runt Kotorsjön är alltid lika sevärt. På den fina utsiktsparkeringen efter Bijela där vi tidigare kunde nattparkera,  byggs nu en stor restaurang till förmån för Japanerna som kan beundra Kotorsjön samtidigt som de matas.

Själva stannar vi i stället i charmiga Perast, en mysig liten by utefter sjöns strand.

Perast

I Kotors hamn ligger de otaliga (ryska?) lyxyachterna uppradade och på redden ligger Kryssningsfartygen som skjutsar sina passagerare i skytteltrafik till världsarvet.

Kotor har vi sett några gånger nu, vi besvärar oss inte igen med den häftiga serpentinvägen upp i bergen till Cetinje, den var fin förra året. I år tar vi vägen genom den 2 Km långa obelysta tunneln där bilavgaserna hänger tätare än någon annanstans vi har upplevt. Här kan det inte vara svårt att sluta om man är trött på livet. Cheeses! Att detta tillåts??? Livsfarligt om man inte stänger luftintaget. Det tar ca. två minuter, nog för att tuppa av om man inte håller andan och så länge kan inte jag hålla andan, trodde nästan det var kört!!!

Det byggs kopiöst mycket utefter den adriatiska kusten i Montenegro. Förmögna Ryssar leder ligan och de är många.

Budva, Svetti Stefan, Petrovac, bara några av många vackra stränder där villor, hus, lägenheter och hotell byggs i en rasande fart. Men bara för dem som har råd vilket förhoppningsvis kommer Montenegrinerna till godo i form av välutbyggd infrastruktur och många arbetstillfällen. Även husbilsplatser s.k. AutoCamps blir allt fler. Skylten dyker upp på de mest oväntade platser. För fyra år sedan, på vår färd genom Montenegro, kunde de räknas på en hand. Vänta bara tills Ryssarna får upp ögonen för husbilslivet!

Innan staden Bar finns en avtagsväg vid Sutomore som leder innåt landet till huvudstaden Podgorica. En hygglig bra motortrafikled börjar med en 4 Km lång och modern tunnel ”Tunel Sozina” genom berget, den kostar 5€, därefter är vägen plan och hyggligt rak, leder över en lång vall som bryter och reglerar den norra delen av Lake Skoder från huvudsjön och bildar ett vackert natur- och fågelområde. Vägen följer sedan floden Moraca till Podgorica. En vacker och bra väg. Vid huvudstadens norra del Zlatica finns en ”Hostel Izvor” som driver en husbilsplats där vi hittar vår nattparkering för 10€ all inklusive.  http://www.hostelizvor.me/  På natten blåser Boran i stormstyrka från Nordost. Vi är inte sjövana längre och vaknar ofta. Regn har vi inte haft sedan Marktleuthen i fredags och de sista två dagarna fick vi övervägande sol med en temperatur kring 16 C. Idag använde vi ACn för första gången. I morgon mellanlandar vi på Lake Shkodra Resort i Albanien som också är stängd ännu men Nico kommer välvilligt att öppna sin port för oss.

Tre blev två

Tre blev två

     I nästan fjorton år var vi ett sammansvetsat team, alltid tillsammans, var vi än befann oss, vart vi än gick, seglade eller åkte. Bonnie, Stina & Julian, vi var alltid tre. Även på vårt visitkort stod tre namn. När husse eller matte var borta en stund blev hon orolig, satt vid dörren, inne eller ute, spanade och väntade tålmodigt, tills alla var samlade igen. Det var hennes stora uppgift här i livet, att hålla ihop den lilla flocken.

     För åtta år sedan visade Bonnie mycket tydligt att hon inte ville segla längre. Hon lade sig platt ner på bryggan och vägrade att självmant hoppa i båten. När vi tvingade henne, lade hon sig platt på durken eller bänken, rörde inte en tass och slutade äta, tills vi kom iland igen. Hennes välutvecklade balanssinne tålde inte sjön, hon blev sjösjuk och det var inget kul för en aktiv Schapendoes. Hon slutade t.o.m. att simma på djupt vatten vilket aldrig hade varit något problem tidigare.

Hennes signalerande kroppsspråk var övertydlig, så vi bestämde oss för att köpa en husbil till henne. Hon älskade den!

     Hon tog varje tillfälle att sitta i förar- eller passagerarsätet och bevakade sitt mobila revir vart vi än kom. Hon stortrivdes i husbilen och älskade vår säng mer än sin egen korg! I åtta år reste vi runt i hela västra och södra Europa, särskild till Medelhavskusten.  Om resan blev för lång i hennes smak, kom hon fram: ”Dags att stanna snart och ta en paus kanske?” Hon visste, innan vi var framme att hon skulle få belöning för sitt tålamod. Belöningen som ofta bestod i att springa på långa sandstränder tills hon hade blivit av med all sin överskottsenergi, det var hennes största passion, efter kokt hjärta eller lever förstås.

     Nu finns hon inte mer, juldagens morgon gav hon upp, inget mer kokt hjärta, inga fler bolllekar på långa sandstränder, inga fler nyfikna, lyckliga, glada, empatiska yttringar. Inga godmorgonslickar på handen och inga fler vaktskall. Vi får klara oss utan henne och det känns just nu som en omöjlig uppgift även om förnuftet vet bättre. En tänkt resa skall påbörjas och vi har hela tiden vetat att hon inte skulle vara med men ändå känner vi inte samma glädje över att fortsätta resa med husbilen.

     Här, skulle vi enkelt kunna sluta åka husbil!  Kanske vi borde fortsätta med seglingen istället? Men det gröna Grekland hägrar och med husbilen är det så lätt att komma dit. Ett enastående vackert och kulturellt land som fortfarande håller så många hemligheter som vi gärna vill ta reda på och uppleva. Det härliga vädret och de underbara salta baden, den hjärtliga och vänliga befolkningen, det finns så många skäl som drar oss dit.  Men glädje?  Nej,  inte ännu!    Vi är en tjej kort!

Vi saknar Dig Bonnie!

2017.03.01  JvH