Från Krigsbrott till Flower Power
Från stranden vid Tertsa gick vägen slingrande rakt upp i bergen tills vi kom till en by, Sykologos där gatan blev mycket smal, igen undrar vi vad byborna tänker när vi kör 2,5 m. bred husbil genom den lilla gatan. Själva kör de mest Fiat Panda eller asiatiska småbilar och pickuper. Antagligen är de vana vid det för det fanns ingen annan väg. Höjden ligger mellan 500 – 600 m. men även här är kullarna runtomkring kultiverade, till 95 % med olivträ. På lägre höjd hittade vi bananodlingar, småbananer, oftast under plast. Flera exotiska bergsbyar följde och överallt oliver, oliver och mera oliver.
Vid byn Amiras stannade vi vid ett mycket stort och imponerande monument. 14-16 september 1943 utförde tyska Nazi’s en massaker. En av de värsta massakrerna som tyskarna åstadkom i Grekland under andra världskriget. Över 500 invånare från 20 byar blev mördade, huvudsakligen män över 16 år men även kvinnor och barn. Byarna förstördes eller brändes ned. Viannos massacres
Lite senare åkte vi genom byn Ano Viánnos, huvudorten för tragedin. Huvudnäringar idag, tycks vara oliver och stenbrott, ekonomin i dessa bergsbyar är mycket ansträngd. Något krigsskadestånd för Tysklands illgärningar och förstörelserna har aldrig utbetalats till de drabbade familjerna i trakten. Det är aldrig för sent att betala sin skuld och det skulle passa bra i dessa dagar.
Vår goda vän Bernd från Tyskland berättade en gång sorgset på engelska: “But even today Germany is taking over all of Greece! . . . . . Lidl by Lidl!”
Resan fortsatte genom bergen och ner till kusten vid Matala, sexti-sjuttiotalets hippiecentrum i Grekland. Själv var jag på Ibiza 1965 och ’66, även där florerade hippiekulturen på stränderna. Vännen Ralph har visst varit i Matala när det begav sig! 😉
Jag frågade Stina om vi skulle göra ett besök i Matala. “Vad skall vi där o göra?” Efter viss övertalan fick jag dock köra dit.
Vi skulle behöva mycket av det i dagens samhälle.
Det som finns kvar av hippiekulturen på Matala är något patetiskt. En turistfälla med tavernor där sjuttiotals musiken möter besökarna, de flesta i övre medelåldern. En och annan nostalgisk figur utan tidsbegrepp, smyger omkring i 70-tals kläder fast hen är född på 90-talet, men de tillhör kulissen. Otaliga butiker som saluför turistkrams men även vackra smycken, kläder, lädersaker, handgjord hemslöjd, vykort, m.m, allt med 70-tals prägel. Stina kände sig hemma, nynnade med i 70-talslåtarna och hjälpte till att kraftfullt minska semesterkassan. Hon som undrade: “Vad skall vi där o göra?”
Grottorna är numera avspärrade, får endast besökas med guidning och stranden är fylld med barnfamiljer som inte har en aning vad det handlade om på 60-70-talet. Hotell och annat boende med hippieprägel har vuxit till men hela byn har hundrafaldigats i storlek, med semesterbostäder. Visst var det ett kul besök men husbilen passade inte riktigt in i bilden. Inte vi heller, längre.
Endast några Km. nord om Matala finns Kommos Beach, en nudiststrand, men det blåste lite kyligt så vi behöll kläderna på och fortsatte i stället ytterligare några Km. till Ammos Beach och Paralia Afratía. En otrólig stor strand med otróligt mycket parkeringsmöjlighet. Närmaste kyrka heter Agios Nikolaos, därför väljer vi att kalla hela denna trevlige strand, på god holländska, för Sinterklaas’ strand.
Sedan drack vi Mythos på Taverna Afrathía och somnade in till vågskvalpet.
Afratía, 2017-04-20, JvH