”May the virus avoid us!”

Orust, januari 2020

Vi tycker om att dokumentera och redovisa vårt resande med husbilen i Europa. Lite egocentriskt och exhibitionistiskt kanske men jag har alltid haft det där märkliga behovet av att lära ut till andra det lilla jag kan. Numera får jag god hjälp av Stinas livliga fantasi att berätta om våra husbilsäventyr.

Vår första husvagnssemester till Holland 1985

Dokumentationen av våra husbilsresor på senare år, har främst haft tre skäl:

  • 1. Att berätta för andra husbilsägare om vilka platser vi har besökt, vilket kan stimulera deras intresse för olika mål i Europa med husbil.
  • 2. Att förmedla våra äventyr, var vi är och vad vi gör, för våra närmaste. Av den anledningen framgår oftast positionen med länk till Google Maps.
  • 3. Att ha någon form av dagbok / dokumentation för oss själva som minnesstöd så att vi kan drömma bakåt i tiden när vi inte orkar resa längre och den återstående tiden börjar ta slut.

Jag/vi har skrivit mycket om våra äventyr, som de flesta av er inte ens har läst (inbillar jag mig!), på olika hemsidor, bloggar och på flera forum bl.a. husbilsklubben.se

Det började egentligen kring den 23 mars 2007 när vi skulle fira Stinas 60-årsdag i Sorède, vid södra Frankrikes Medelhavskust. Våra barn kommer väl ihåg den resan, ”Hur man får 6 vuxna, 2 barn, en hund och bagage i en Volvo V40, nattetid mellan Montpellier och Sorède.”

Sedan blev det husbil, Västeuropa runt, Portugal runt, hela norra Medel-havskusten, Sicilien runt, Sardinien runt, Kroatien, Montenegro, Albanien runt, Grekland runt, Peloponnesos, Kreta, m.fl. och än är det inte slut.

Allt jag/vi har skrivit och dokumenterat, med hundratals bilder, ligger alltså utspridd och behövde sammanställas på något vettigt sätt! Då öppnade jag ett Facebookkonto som skulle kunna bidra till det avsedda ändamålet, trodde jag! Men resultatet passar inte i min mall. Facebook gör mig vilsen, uppfyller inte mina krav på struktur och jag har ingen kontroll över mina egna texter och bilder. Därför återgår jag till min hemsida och blogg. FB-kontot kan ligga kvar för hänvisningsmeddelanden och snabba ytliga kontakter, det är just det som är Facebooks styrka, . . . .ytlighet! Nu har omständigheterna kring Coronavirus tillfälligt medfört att vi har tappat lusten att skriva. Just nu, 2020-05-01, finns ingen resa att skriva om! Vi började entusiastiskt, gjorde en plan för en 90-dagars resa till norra Grekland och söderut, förhoppningen var t.o.m. att återse Kythira. Sedan kom ett litet virus och förstörde allt! Ett 90 dagars äventyr slutade i Halmstad. Så här gick det till:

Orust, 26 januari 2020 

Sedan vi kom hem från sista Greklandsresa i december 2018 har vi åkt ovanligt lite med husbilen. En veckolång rundtur på Öland vid Midsommar med Toula från Kreta och Tomas från Öland som hade vänligheten att hälsa på hos oss hemma på Orust, innan vi bestämde att fira Midsommar tillsammans på Öland.

Sedan följde en treveckors semester i juli när det var som varmast, med Denise, Jörgen & Jordan i Holland och Friesland. Halva svenska familjen fick träffa sin släkt i Amsterdam & Aalsmeer och Jordan fick se morfars jordmån och lekvatten i Amsterdam, detta medförde en osedvanlig lång men givande heldagspromenad i Amsterdam Centrum.

Vi hann med flera släktmöten och Beachvolleybollturnering i Aalsmeer, bad i Nordsjön och häftiga traditionella segeltävlingar, ”Skutsjesillen” i Friesland, m.fl. evenemang i Nederland. Innan vi åkte tillbaka till Sverige skulle vi hälsa på husbilsvänner från Grekland som bor i Beuningen, det siste vi hann med, för på väg därifrån trampade vi sönder husbilens koppling på motorvägen, en fredagseftermiddag, värst tänkbara tiden. För första gången på tio år blev vi bärgade på flak till Fiatgaraget i Apeldoorn som redan hade stängt. Vi fick hyra bil en vecka, helt ny koppling blev monterat på torsdag då vi fick hämta husbilen på eftermiddagen. Husbilens maskinskadeförsäkring gäller inte längre men i övrigt fick vi full ersättning för alla uppkomna kostnader och verkstadsräkningen blev bara €1500. I Sverige hade det kostat 18 tusen kronor. En extra vecka i Friesland är heller inget straff då vi fick bo hos Bob & Karin på ”Veensluis Resort” i Heerenveen och med obegränsat tillgång till hyrbil fick vi njuta ännu mera av Fantastic Friesland. Mira trivdes så bra där, så hon ville inte åka hem till Sverige igen.

Då lägger vi husbilsåret 2019 till handlingarna och kan börja berätta om planen för 2020.

Orust, 11 februari 2020, är det två veckor kvar till avgång på vår långresa med husbilen, vår tionde? eller är det elfte?! Börjar vi bli för gamla för sådana äventyr?

Ibland känns det så och inte bara på grund av att jag tappat räkningen! Förra gången det begav sig, kunde jag byta bromsbelägg, skifta hjul och ge motorn den nödvändiga servicen på en enda dag. Utan några egentliga komplikationer, tog det denna gången tre dagar. En dag för att byta i akter, en dag för att byta i fören och en dag för diverse filter och oljebyte. Demensfart kallar jag det. Ändå har vi i år en fördel av vädret, ingen frost och snö. Nja . . . . , fördel och fördel, man får passa på mellan regn- och stormbyarna.

Med tanke på att vi inte kan se marsväderbilden i Sydtyskland och Österrike, har vinterhjulen monterats igen. Fördelen är att det ger en mjukare, lite gungigare färd istället för de relativt hårda och stötiga sommardäcken. Nackdelen är att däcken sliter i onödan men de är så sköna att åka på, man känner knappt ojämnheterna på dåliga albanska och grekiska vägar där vi gungar fram på mjuka vinterdäck. Komfort får kosta lite. Vi sparar väl in det på nåt annat! Senaste sommaräventyret i Holland krävde en helt ny koppling vilket vi idag inte är ledsna för, det som då kändes som en dyr extrakostnad, känns idag som en trygghet. Så vitt vi vet är husbilen nu i fullgott skick, att klara ca. 10 000 Km på 90 dagar igen. Den blev påställd idag för att vi skall hinna betala försäkringen. Utan betald försäkring får man inte det gröna kortet, vilket är ett krav utanför EU. Vi passade även på att besikta våra två bilar idag. Inga tråkigheter där heller.

Och så den årligen återkommande interna debatten om den förlängda reseförsäkringen för +45 dagar utöver hemförsäkringens 45 dagars reseförsäkring. Den kostar för två 70-plussare, 5012 kr. för 45 extra dagar, 111 SEK / dag !!! Cheeses! Innan 70 fick vi den för halva priset. De skall nödvändigtvis klämma ur oss så många slantar de kan innan vi blåser ut sista andan. En onödig kostnad, tycker jag. Stina vill dock flygas hem med Mira i fall det skulle hända henne något. Så SEK 2506 är oundvikliga men jag kan mycket väl tänka mig ligga kvar på grekiskt sjukhus, bli begravd i Grekland eller kremeras där och skickas hem i en vacker grekisk urna.

Sedan 2008 har kremering legaliserats i Grekland. Tidigare var den mäktiga grekortodoxa kyrkan emot kremation, alltså fanns det inget krematorium. Greklands högsta domstol godkände regeringens lagförslag 2008, att legalisera kremation vilket möjliggjorde att krematorier fick byggas. HD gick därmed emot den grekortodoxa kyrkan. Och sedan förra året finns den, ÈN enda!

Å andra sidan har jag förra veckan sparat in minst 5000 kr. genom att själv byta bromsar, däck och serva husbilen! Hur många 72 åringar gör det på en 3,5 tonnare? Å tredje sidan gick det så jävla långsamt att det kanske är dags för kremering ändå? Å fjärde sidan kostar det enligt uppgift 600 € för att bli förvarat i en urna och då är inte urnan betald ännu och de är inte billiga i gamla Grekland.

Orust, 26 febr. 2020

Vi är försenade! Det är, nästan, inberäknat men inget jag skryter med att berätta i förväg! Mira är så vild att hon jämnt slår upp sin delvis amputerade sporre, nya infektioner, nya veterinärbesök, ännu en (annan) antibiotikakur (Bactrim). Suck!

Men det är inte bara det! Den värdelösa Swedbank sitter och håller på försäkringspremien i hela fem dagar! Jag överförde den från SEB i måndags förra veckan! Trygg-Hansa är inte heller kända för hög fart! Men idag har jag talat dem tillrätta! Så nu kommer gröna kortet kanske denna vecka och då vågar jag beställa färjebiljetten på måndag, och då har StenaLine antagligen höjt priset, och då får vi väl köra över Bron. Cheeses!!! Världen är ur led!!! Vi har inget flyt!!! Så är det varje gång vi skall åka långt. Fattas bara att Coronaviruset blir orsak till in-/utreseförbud någonstans.

”Är ni inte oroliga för coronaviruset?” Var det någon som frågade häromdagen. ”Du är friskare än de flesta 72-åringar”, sade min läkare i december. Ca. 2%? av de coronasmittade dör, de flesta är mycket gamla, fysiskt försvagade eller har underliggande sjukdomsbild. Vi fick vaccination mot årets influensa, har skydd mot tetanus och hepatit. Skulle coronavirus göra slut på mitt liv är det antagligen dags ändå! Bless You!

”Ni är modiga att resa så långt och länge!” var det någon annan som tyckte. Vid denna åldern har jag inte vett på att vara rädd längre, det underlättar faktiskt, om man nu nödvändigtvis vill vara modig! Men vi är mycket rutinerade, resvana, kloka, alltid på vår vakt och försöker undvika onödiga risker. Det dåliga närminnet är antagligen vår största fiende och synen kommer som god tvåa. Ändå, denna resa blir nog inte den sista!

Torsdag, 5 mars, 12.00 tar vi bort klossarna och börjar rulla.

”May The Force Be With Us !”

Kl. 06.00, fredag 6 mrs vaknade vi vid StenaLine Terminal i Halmstad. Efter frukost och promenad med Mira skulle vi starta husbilen kl. 07.00 för att köra ombord på färjan. Efter många försök går den igång. Stänger av igen och upprepar proceduren, samma skit! Kl. 08.15 startar den igen men då har färjan gått och vi kör hem. 3 timmar senare äter vi lunch hemma vid köksbordet. Enda verkstaden som på kort varsel kan hjälpa oss är den gamla gubben på Fröjdendals Bilverkstad på Morlanda, han som bytte våra däck och servade bilen.

Han plockar ut startmotorn på lördag och på eftermiddagen sitter den åter monterat. Husbilen startar normalt igen. Det vi har förlorat på färjebiljetten och bränsle har jag tre gånger om tjänat in på att göra jobbet själv.

Nu får vi lite ändrade planer!: Öresundsbron + StoreBaeltbron nästa! Vilken dag som helst! Jag har slutat planera, helt meningslöst! Vi kör på gammal rutin, har rätt mycket av den varan. Vi har drycker, torrfoder och konserver för två veckor, behöver inte träffa någon annan än dieselpumpkassören och passkontrollanten.

Men . . . . . . vi har fått tid att tänka efter, . . . . . . . . undersöker förutsättningar att resa över gränserna och får reda på att Österrike kan komma att stänga sina gränser när som helst, Grekland står och tvekar och även Albanien funderar hur de kan hålla ”Covid19” utanför landet. Vi kommer sannolikt fram men frågan är, om vi kan komma tillbaka när vi själva vill?

Orust, 10 mars 2020

Med facit i hand är det lätt att vara efterklok, vi gjorde rätt! Det blev ingen resa till Grekland! Våra vänner från Beuningen hann genom italienska gränsen innan de stängde och med siste färjan från Ancona kom de till Igoumenitsa i Grekland. Idag 5 veckor senare sitter dom där ännu! Inte så att dom våndas, de får stå på Camping Deprano för 10€/dag nära stranden, men de får inte förflytta husbilen och de börjar undra när de får komma hem igen, för det vill dom. Vi vet inte om vi hade klarat det men är glada att få undvara den erfarenheten.

Om framtiden vet vi intet!

Det är svårt att planera för husbilsresor!

Under 8 veckor i avskildhet hinner man dock drömma sig bort till Sicilien, Sardinien, Thassos, Kythira, Kreta eller varför inte Portugal?

Konkret är det omöjligt att planera ens en längre vår/sommar-resa inom Sverige, till Öland eller Friesland!

September till november borde det kunna bli någon av drömmarna ovan, om vi då är immuna eller om det finns vaccin???

Många om!

Duo blev Trio igen

Eller två blev tre, borde det kanske heta!

Efter att Bonnie hade lämnat oss på Juldagen förra året, tog det inte många veckor att bestämma sig för att vi måste ta hem en ny familjemedlem. Tomheten omkring oss blev helt enkelt för påtaglig.

Tankarna om ett ge chansen till en grekisk hund hade funnits länge men samtidigt brottades vi med osäkerheten om vad man skulle få för typ av hund i längden. Dessutom ville vi helst ha en Schapendoes igen, någon mer empatisk, glad och positiv hund finns inte! För all del, det finns  många fina och goa hundar i Grekland som man dessutom kan få gratis och även veterinär- och passkostnader är betydligt lägre än i Sverige. Ändå bestämde vi oss för en Schapendoes född i Sverige hos känd uppfödare och av kända föräldrar. Uppväxt och träning skulle ske i vår egen hemmiljö på Orust vilket medför att vi får stanna hemma ett bra tag utan att resa utomlands. I slutet av februari hälsade vi på hos den utvalda uppfödaren som råkade finnas på grannön Tjörn, Trolltorpet’s kennel. Mamman till vår valp skulle bli ”La Familia’s Condor Feeflora Flurry” och pappan som bor i Nederland, heter ”Den Eersten Prins v.d. Seven Aeren”, vi lämnar titlarna därhän för det är fint värre och de kallas faktiskt Flisan och Prins och de skulle bli föräldrar till vår prinsessa under överinseende av trollmor,  Ann Eriksson på Trolltorpet’s Kennel. Rena trolleriet!

En glad pappa, Prins!   Mamma Flisan döljer sin glädje!?                                                                                                                                                                                              Bild&film Ann Eriksson, Trolltorpet’s Kennel

Camira ligger överst, andra valpen från vänster.
Höj ljudet för att höra det förnöjsamma, smackande diande.

Vi hade räknat ut det så bra att efter vår husbilsresa till Kreta, skulle vi välkomna vår lilla valp hemma på Orust under sensommaren, det blev inte riktigt så, men nästan. Vi åkte till Grekland i början av mars, gjorde Kreta runt och var tillbaka på Orust i början av juni. Flisan hade en annan tidsplan ty hon behagade dröja med löpningen någon månad. Men den 3 augusti födde hon i alla fall 4hanvalpar och 3 tikvalpar, en av dessa, ”Trolltorpet’s Prins Cambus Camira”,  kom hem till oss den 29 september. Äntligen, efter 9 månader av vånda, var vi tre igen. Ordningen återställd! Nu har vi nästan ett år på oss att fostra och träna Mira till en duktig utkik och vakt i husbilen innan vi åker ut på nästa äventyrliga turné igen, denna gång med målet Svarta Havet men det blir en helt annan historia. I träningssyfte lär vi nog ta ett antal veckoturer genom Sverige till våren och sommaren. 

 

Shqipëria

     Albanien på albanska kallas Shqipëria vilket betyder ”örnarnas land”. Enligt en gammal sägen skulle Albanerna härstamma från en svart örn vilket avspeglas i nationsflaggan. Det vi vet idag är att Albanerna härstammar från antikens Illyrien sedan 4000 år f.Kr. Den illyriska civilisationen är en av Europas äldsta. Under lång tid var Albanien en provins i Romarriket. Tidig medeltid härjade Slaver och Serber för att ersättas av Turkar under medeltiden. En tredjedel av befolkningen flydde, ca. 100 Km över havet, till södra Italien. De kvarvarande fick konvertera till Islam. Albanien blev Osmanskt i ca. 500 år. Början 1900-talet kollapsade det Osmanska riket vilket startade Albanernas självständighetssträvan som de fick 1912. Kungadöme och Republiker växlade av varandra tills italienska fascisten Mussolini ockuperade landet och ersattes av tyska fascister 1943.

     1944 befriades landet helt på egen kraft av albanska Partisaner under ledning av Enver Hoxha och en mycket auktoritär kommunistisk regim satta djupa spår fram till 1991. En stor del av befolkningen utarmades ytterligare 1997 då konkursfärdiga investeringsfonder lekte med pyramidspel och Albanernas pengar, de som hade några pengar kvar. Samma år utbröt uppror som resulterade i total anarki och förde landet till randen av inbördeskrig och total sammanbrott. Albanien lyckades dock stabilisera sig. Ca. 3 miljoner Albaner blev från en dag till en annan, offer för den fria marknaden i det politiskt öppnade landet som blev en parlamentarisk demokrati, medlem i FN, NATO och frihandelsorganisationen CEFTA, sökta EUmedlemskap 2009 med kandidatstatus 2014. Sedan 2010 råder viseringsfrihet för resor mellan Albanien och EU.  Den 24 mars 2020 gav EU-länderna sitt politiska godkännande till inledande av anslutningsförhandlingar med Albanien.

     Lidandet i Albanien har varit enormt, även i modern tid. Fattigdomen är ofantligt, arbetslösheten mycket hög, korruptionen utbredd. Många Albaner vill emigrera till Västeuropa. 20% av befolkningen arbetar utomlands (främst Grekland och Italien) och ca. 20% av befolkningen lever på mindre än 20 kr. per dag. Tillväxten är positiv och turismen är ständigt ökande vilket ger ett enormt BNP-tillskott. Ingen annanstans i Europa är kontrasterna, på alla tänkbara områden, så stora som i Albanien. Samtidigt utstrålar Albanerna nyfikenhet, vänlighet, hjälpsamhet och tolerans. Det finns hopp för Shqipëria.

Det var en mycket kort och förenklat historialektion. Den är nödvändig för att få förståelse för varför saker och ting är och sker på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Kunskap är vägen till förståelse.

Fortfarande ett mycket vanligt transportmedel i Albanien

     Vår väg från Podgorica till Albanien M18/E762 går via Tuzi runt nordostspetsen av Lake Shkoder. Tuzzi är en livlig liten stad med mycket folk i rörelse och alldeles för många bilar. Vägen är mycket bra men även här, kantas den av oändligt mycket plastskräp och man förbannar plasten eller folket som inte har tillräcklig vett att samla ihop det till återvinning eller destruktion. Nu drar det ner hela intrycket av en vacker natur, en kultiverat landsbyggd och lagom stora livliga städer och byar.

     Vid gränsen är det viktigt att man stannar vid Stopskylten, stänger av motorn, väntar tills en arm kommer fram ur luckan vid själva posten som vinkar en fram, startar motorn, kör fram till luckan, stänger av motorn och räcker fram de öppnade passen, fordonshandlingar och gröna kortet. Det dröjer ca. 2 minuter sedan stämplas passen, ”klick-klack” och alla handlingar kommer tillbaka ur det lilla fönstret. ”Goodbye!” Vi startar bilen och ställer oss i kö till nästa postering för att komma in i Albanien. Samma procedur där fast nu får vi höra ”Welcome to Albania!” Ombyggnaden av de åldriga posteringarna och flera långtradare i samma kö medförde att hela proceduren vid gränsen tog nästan en timme. Det går betydligt fortare vid kustgränsstationerna.

     Vägen i Albanien till Lake Shkodra Resort är en fröjd, ovanligt mycket polis utefter vägen som kontrollerar hastighet och pappershandlingar. De har aldrig stoppat oss, så snart de ser att vi är en utländsk husbil vinkar de förbi oss eller låtsas inte se oss.

     Efter en solig dag på Lake Shkodra resort åkte vi genom Shkodra som är en kul upplevelse men vi skulle till Berat och världsarvet som ligger högt upp på en kulle och det kändes fortfarande i vaderna tre dagar senare. Nåväl nu har vi sett de flesta stora sevärdheterna och all världsarv i Albanien. Efter Berat hamnade vi på en mycket bra, familjeägd husbilscamping ”Berat Caravan Camping”. Modernt sanitär och bra dusch.

Lite lugn, ro och vila på ”Berat Caravan Camping”, här finns plats för 40 husbilar men vi var ensamma. Fantastiskt hjälpsamma, sympatiska, och vänliga ägare.

     Flera nya vägar har byggts även till Berat som tidigare år var katastrofalt dåliga. De är ofta raka, breda, nyasfalterade som utmanar fortkörarna.

     I bland ser vi körskolebilar och vi undrar vad de lär sig där och efter hur många lektioner de får sitt körkort. Efter Montenegro är nog Albanerna näst sämst i den europeiska klassen. Man skall alltid ligga steget före och kunna föreställa sig vad våra medtrafikanterna kan hitta på. Att köra bil här och särskild i städerna befrämjar humorn och skrattmusklerna, det är n.l. ingen ide att reta upp sig och blir förbannat för de tolererar vilken idiotisk trafiköverträdelse som helst och tycker att det är helt normalt. Har man stor modern bil går det oftast fort, alldeles för fort. Trots att poliserna är så många, för de en ojämn kamp mot alla trafiksyndare. Ingen annanstans har vi sett så många och stora minnesplatser över trafikomkomna, vackra marmor minnesstenar ofta med bilder och t.o.m. ungdomar i helfigur, står utefter de oftast nya vägar. Smyckade med blommor i överflöd, äkta eller i plast. Det borde vara en avskräckande signal för dödsföraktande Albanska ungdomar men minnesstenarna finns med korta mellanrum och blir bara fler och fler. Arbetslös albansk ungdom har väl inte så mycket annat att göra än att leka och köra fort med sina bilar, jag kan i.a.f. inte förklara det på annat sätt.

     Idag kom vi endast någon minut efter en sådan höghastighets olycka där två bilar blev totaldemolerade och minst två personen satt svårt skadade fastklämda i var sin bil. Närmare tragiken än så här kan man inte komma och vi är glada att vi inte kom en minut tidigare. Flera bilar hade stannat, folk skyndade till så vi kände oss inte nödvändiga, körde vidare och mötte efter ytterligare några minuter, många poliser, ambulanser och räddningstjänsten.

     Efter Berat bestämde vi oss för att lämna Albanien via Fier – Tepelene – Gjirokastër, över den nästan nya SH2 till Kakavia och Ioannina i Grekland. En fantastisk vacker väg som uppmanar till flera långa pauser.

Alla Amstel reklamskyltar som var ett totalt dominerande inslag för några år sedan, har försvunnit och ersatts av andra varumärken. 

Så länge det finns gräs, håller de sig oftast vid sidan om vägen

Här säljs färggranna plastblommor som man hittar vid alla minnesmärken utefter vägarna

Landet har en fantastiskt vacker natur

Han kanske kommer igen? Recep Erdogan Pasha av Tepelene?

Herden leder sina får

Får, lastbilar och bonde med några kor på ett icke färdigt vägavsnitt

Han äger två kor och har transportmedel

En mycket fattig jordbruksfastighet

Godsägaren på väg till? Obs! Det är vägrenen till motortrafikled

Ständiga trafikkontroller, inget som drabbar oss. Det verkar som de inte ser oss en gång.

Elbar är ölen som har trängt undan Amstel, åtminstone i reklamskyltar

Skor i alla sorter och mått

Begagnade bildelar säljes utefter gatan som vilken affär som helst

Med lägre målsättning kan man bli snabbare färdig

Äggförsäljerska utefter vägen

Några har stora planer

Ibland får man flytta in på nedervåningen i väntan på fortsättningen.

En del har kommit långt, vackert och lyxigt

Lån att bygga hus finns inte, bygget fortsätter när man har råd

Hen lär aldrig få pension. Obs. halta hoven

Åsnan är vanlig på landet som transportmedel och lastbärare

Lite lugn ro och vila på CamperCamp i Berat, här finns plats för 40 husbilar men vi var ensamma. Fantastiskt sympatiska, vänliga och hjälpsamma ägare

Poliskontrollerna är många

Akvarium på gatan. Färskare fisk går inte att handla

Hundmöte vid sopcontainern utanför kiosken

Skolklass på utflykt

Dubbelparkeringar och cykla på fel sida är vanligt

Tre blev två

Tre blev två

     I nästan fjorton år var vi ett sammansvetsat team, alltid tillsammans, var vi än befann oss, vart vi än gick, seglade eller åkte. Bonnie, Stina & Julian, vi var alltid tre. Även på vårt visitkort stod tre namn. När husse eller matte var borta en stund blev hon orolig, satt vid dörren, inne eller ute, spanade och väntade tålmodigt, tills alla var samlade igen. Det var hennes stora uppgift här i livet, att hålla ihop den lilla flocken.

     För åtta år sedan visade Bonnie mycket tydligt att hon inte ville segla längre. Hon lade sig platt ner på bryggan och vägrade att självmant hoppa i båten. När vi tvingade henne, lade hon sig platt på durken eller bänken, rörde inte en tass och slutade äta, tills vi kom iland igen. Hennes välutvecklade balanssinne tålde inte sjön längre, hon blev sjösjuk och det var inget kul för en aktiv Schapendoes. Hon slutade t.o.m. att simma på djupt vatten vilket aldrig hade varit något problem tidigare.

Hennes signalerande kroppsspråk var övertydlig, så vi bestämde oss för att köpa en husbil till henne. Hon älskade den!

     Hon tog varje tillfälle att sitta i förar- eller passagerarsätet och bevakade sitt mobila revir vart vi än kom. Hon stortrivdes i husbilen och älskade vår säng mer än sin egen korg! I åtta år reste vi runt i hela västra och södra Europa, särskild till Medelhavskusten.  Om resan blev för lång i hennes smak, kom hon fram: ”Dags att stanna snart och ta en paus kanske?” Hon visste, innan vi var framme att hon skulle få belöning för sitt tålamod. Belöningen som ofta bestod i att springa på långa sandstränder tills hon hade blivit av med all sin överskottsenergi, det var hennes största passion, efter kokt hjärta eller lever förstås.

     Nu finns hon inte mer, juldagens morgon gav hon upp, inget mer kokt hjärta, inga fler bolllekar på långa sandstränder, inga fler nyfikna, lyckliga, glada, empatiska yttringar. Inga godmorgonslickar på handen och inga fler vaktskall. Vi får klara oss utan henne och det känns just nu som en omöjlig uppgift även om förnuftet vet bättre. En tänkt resa skall påbörjas och vi har hela tiden vetat att hon inte skulle vara med men ändå känner vi inte samma glädje över att fortsätta resa med husbilen.

     Här, skulle vi enkelt kunna sluta åka husbil!  Kanske vi borde fortsätta med seglingen istället? Men det gröna Grekland hägrar och med husbilen är det så lätt att komma dit. Ett enastående vackert och kulturellt land som fortfarande håller så många hemligheter som vi gärna vill ta reda på och uppleva. Det härliga vädret och de underbara salta baden, den hjärtliga och vänliga befolkningen, det finns så många skäl som drar oss dit.  Men glädje?  Nej,  inte ännu!    Vi är en tjej kort!

Vi saknar Dig Bonnie!

Vi är alltid hos dig!

2017.03.01  JvH